- Project Runeberg -  Hjelten på Cuba / Senare delen /
616

(1898-1899) Author: Sten Ulfsson
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

-616

tryck af oroande häpnad, tills han slutligen åter rätade upp sig och
yttrade:

— Jag misstog mig icke, när jag trodde mig varsna en skugga,
Och kunnen I gissa, hvem baronen följt?

De tre andra sågo med lätt begriplig spänning på den talande.

Denne nickade långsamt med hufvudet och förklarade sedan:

— Jo, baronen har stött på sin hustrus gåtfulle röfvare. Det
var detta möte, som aflockade honom det rysliga skriket. Att han
dervid icke gjorde bruk af sina vapen, är ett ytterligare bevis för
mitt antagande, ty derigenom hade han utsatt sig för faran att såra
sin fångna ^fru. Vi måste nu uppbjuda allt för att följa spåret
vidare och återfinna baronen.

Dahlins anletsdrag visade en blandning af hopp och fruktan,
och samma var äfven förbållandet med de andra.

Att Stark var viss på sin sak, derom voro de öfvertygade; men
hur skulle man kunna upphinna baronen, som*vid förföljelsen af’
skogs-menniskan otvifvelaktigt glömt allt annnat?

Om icke någon särskildt lycklig slump kom dem till hjälp,
tycktes detta företag skola bli fruktlöst.

Och blott allt för snart skulle de vinna den öfvertygelsen, att
de ej finge göra räkning på en sådan lycklig stump.

Sedan de nämligen följt de tydliga spåren ett stycke, glesnade
urskogen och öfvergick slutligen i vidsträckta grässlätter, en
omständighet, som icke gerna kunde tänkas ogynsammare, ty här tycktes
det vara omöjligt att längre följa spåret.

Under det hans följeslagare sågo rådlösa, ja, nästan bestöita ut,
bibehöll Stark sitt lugn och fortsatte vägen rakt åt öster, med
blicken oafvändt fäst på marken.

Stum och tankfull gick han vidare, tills de slutligen komma
till ett vattendrag, som satte ett mål för deras vandring.

Rinnande vatten utplånar hvarje spår.

Det är en gammal jägarregel, som äfven våra vänner nu skulle
finna bekräftad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:42:07 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hpcuba/2/0616.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free