Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
I en liten röd sidensoffa, stäld på sned emot
väggen, satt tillbakalutad värdinnan i huset, en
vacker, yppig blondin, som åtagit sig att spela
första stämman i denna qvartett, åtminstone var
det alltid hennes röst och hennes skratt som
klingade högst och lifligast. Bredvid henne, med
armen stödd mot soffkarmen och lutad mot sin
granne, så långt en till sina yttersta gränser
utsträckt frihet från hvarje slags pedantisk konvenans
tillät, satt en ung herre, som med älskvärd
näsvishet lät sina skälmaktiga, mörka ögon öfverfara
den unga fruns ansigte och gestalt.
Soffan midt emot bildade ungefär enahanda
grupp, blott med den skilnaden att den unga fru,
som tagit sin plats der, var mörk, högväxt, med
en stolt, drottninglik hållning, och att hennes
kavaljer hela tiden satt på ett vördnadsfullt afstånd
ifrån henne. Då han talade, såg han oftast bort,
men när han någon gång fäste sin blick på henne,
var den alltid så djup och uttrycksfull, att hon
måste slå ned sina ögon derför. Den unge
mannens ansigte hade för öfrigt ett allvarligt, nästan
dystert uttryck, någonting hårdt och missnöjdt
kring de vekt formade läpparne och i de
mörkblå ögonen, — och kom ibland ett skarpt ord
med i det glädtiga samtalet, var det alltid från
honom.
Emellertid fans i samtalet icke mycket som
kunde gifva anledning till skärpa. Ty man talade
bokstafligen om ingenting, man talade blott för att
få nöjet att vara tillsammans, man utkastade åsigter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
