Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fälde, knep hon ihop läpparne och flyttade blicken
från Adèle till Bernfelt, liksom hade hon velat säga:
»akta er, unge man, i detta hus, hos denna
pligtförgätna hustru lägger man ut snaror för er dygd
och ståndaktighet!»
Slutligen förbarmade sig ödet öfver Adèle och
ingaf löjtnant Bernfelt den lyckliga idén att
berätta, att han nyss hade haft äran möta herr
öfversten, som gick och promenerade i
Kungsträdgården tillsammans med grefve Örneklou.
Öfverstinnan undergick ögonblickligen en fullständig
förvandling; hennes ansigte klarnade upp, hon blef
nervös och orolig, nickade flere gånger åt Eleonor,
och frågade henne om hon ej trodde att »pappa»
skulle tycka om att ha deras sällskap på sin
promenad? Som Eleonor utan tvekan bejakade denna
fråga, stego mor och dotter upp och togo afsked
af sällskapet. Öfverstinnan var nu vid ett strålande
lynne; då hon gick ut ur salongen gaf hon till och
med Adèle och Bernfelt en skälmaktig och menande
blick, som tydligen visade att hon förlorat all lust
för det mycket vanskliga företaget att vaka öfver
löjtnant Bernfelts dygd.
Så snart smällandet i dörren förkunnat att
befrielsens timma var slagen, kastade Adèle sig i
soffan, sammanknäpte händerna och såg upp i
taket med en lång, tacksam blick. »Nå, Gud vare
lofvad!» utropade hon derefter. »Hu, hvad jag
afskyr henne, den gamla, odrägliga sqvallerkäringen!»
»Men Adèle, din mans faster!» afbröt Caroline
skrattande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
