Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det bryr jag mig inte om! Hvar står det
skrifvet, att man skall älska sin mans alla
fastrar? Hade jag kanske inte nog af min
svärmor, som jag skulle helsa på minst två gånger
i veckan, och som aldrig kunde tala om annat än
Claës och hur lycklig jag var öfver att ha fått en
sådan man? Herre Gud, jag kunde väl inte jemt
gå och tacka försynen, derför att jag blifvit gift
med Claës? Nå, nu är det der tråkiga förbi...
men hvad fastrarna beträffar, så afskyr jag dem
alla och öfverstinnan i synnerhet. Kan man tänka
sig något så elakt?... Derför att nu inte Eleonor
ä’ gift... rår jag för det, jag? Jag har
sannerligen inte hindrat en enda herre att fria till henne!»
»Nej, det tror jag skulle varit er omöjligt, jag
tror inte der funnits någon friare att ’hindra’!»
sade Bernfelt skrattande.
Adèle blef så förtjust öfver hans ord, att hon
hade svårt att lägga band på sin munterhet.
»Nej, det har ni verkligen rätt i!» utbrast hon,
»verkligen rätt i! Ha, ha, stackars Eleonor! Och
så dumt, kan man tänka sig något så dumt, något
så... så... jag vet inte hva’, som att bry er för
fröken Evers?» tillade hon med en skälmaktig
segerviss blick på löjtnanten.
»Ja, så dumt!» utropade denne, besvarande
Adèles blick, »så utomordentligt dumt! Jag, bry
mig om en flicka utan stil, utan... utan...»
»Så befängdt! Så tokigt!» ifylde Adèle.
Och de brusto begge två ut i ett klingande
skratt, som hotade att aldrig vilja taga slut, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
