Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så småningom samma trumpna min som ett
bortskämdt barn, då detta ej får just hvad det sjelf
vill. Han drog allt emellanåt sina mustascher ned
öfver munnen — ett afgjordt tecken på att han
var ur humör, — och sneglade på Adèle, som
oupphörligt pratade, och på Caroline, som icke sade
ett ord. Och då han fick se en af sina kamrater
nere på Gustaf Adolfs torg, greps han af den
ingifvelsen att han ovilkorligen genast måste tala
med honom om en sak af stor vigt, hvarför han,
brådskande och ursäktande, sade farväl åt de begge
fruarna, skyndade ned för gatan och grep tag i
kamraten, med hvilken han gick in på
tidningskontoret, för att höra om der funnos några biljetter
till södra teatern.
Adèle blef så häpen öfver detta plötsliga
afskedstagande, att hon på en lång stund icke kom
sig för att säga ett ord. Hon följde Caroline till
dennas port, men hon var hela tiden mycket tyst,
och medan hon sedan ensam gick och uträttade
några ärenden, framqvälde oupphörligt ljudlösa
suckar ur hennes bröst, och hon lättade sitt
betryckta hjerta genom tysta betraktelser öfver
menniskors hjertlöshet, vänners otacksamhet och lifvets
många sorger och vedermödor. Och under det hon
stod i en hvitvaruhandel och köpte kragar åt sina
små flickor, kände hon sig verkligen till mods som
en sträfsam och öfvergifven moder, hvilken ingen
menniska i verlden brydde sig det minsta om.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
