Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som gaf dem ett ypperligt tillfälle att utbyta koketta
och förtjusta blickar.
»Nej, nu måste jag säga dig farväl, Adèle,»
sade Caroline, som omöjligt kunde uppskatta det
utomordentligt roande i öfverstinnans insinuationer.
»Jag måste skynda mig hem för att hemta Ingegerd.»
Löjtnanten steg också upp och sade att han
måste gå, men Adèle blef så oroad af
föreställningen att Caroline och Bernfelt nu kanske skulle
göra en promenad med hvarandra, att hon på det
ifrigaste bad dem dröja »ett enda ögonblick». Hon
ämnade sig också ut, hon skulle genast vara klädd,
och det skulle vara så roligt att få deras sällskap
»en liten bit».
Hvarpå hon, utan att afvakta svar, sprang in
i sin sängkammare, och en stund derefter kom ut,
iklädd en dyrbar, efter yttersta modet ordnad
promenaddrägt och en liten mörkbrun kapotthatt, som
förträffligt framhöll hennes blomstrande ansigte
och ljusa, lockiga hår.
»Så der ja!» sade hon, i det hon något
andfådd drog på sina handskar och öppnade
tamburdörren för Caroline och löjtnanten, »nu, mina
vänner!»
Adèles lynne stod fortfarande i zenith, men
det oaktadt blef sinnesstämningen under
promenaden ned för Regeringsgatan något tryckt.
Löjtnanten var föga belåten med Adèles anordning;
han kände sig besvärad af att spela riddare
åt två fruar, och trots de tjusande
småleenden Adèle slösade på honom, fick hans ansigte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
