Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Det var en högst delikat ansjovis. Hvar är
den köpt?»
»Förmodligen i någon hökarbod,» upplyste
Adèle. »Nå, ska vi sätta oss?»
Man satte sig nu och soppan bars in. Det
herskade icke någon glad stämning under
middagen; von Linden gjorde då och då en oskadlig,
välmenande anmärkning, som Adèle endast
besvarade med ett föga uppmuntrande: hm... hm...
jaså... verkligen, etc. Adèle åt sjelf mycket
litet, ty hon fruktade att blifva för fet, men hon
roade sig i stället med att räkna, att hennes man
åt sju köttbullar och tio potates. Hvilken
nervretande aptit, då man sjelf ej kan äta, utan sitter
och ritar krumelurer i den stelnade såsen på
tallriken! Om det åtminstone hade synts på honom
att han åt så mycket, men nu såg han i stället
så mager och maläten ut, som om han födde sig
med potatesskal och brödkanter!
Nekas kan ej, att expeditionssekreteraren von
Linden ej var någon behaglig menniska. Han hade
ett slätrakadt, glatt ansigte med en skarpt
markerad vålnad af aborre, som på ett förargligt
uttrycksfullt sätt framhöll den brist på intelligens
hvaraf han onekligen led. Hans hy och hår voro
af samma grågula färg, endast att hyn var en
nyans ljusare. Han klädde sig mycket
omsorgsfullt och såg öfvermåttan tvättad, borstad och
gniden ut. Han hade vackra, väl vårdade händer
och naglar, som han ofta och gerna betraktade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
