Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ead Sh eee
lyssnade Adéle pa Trebellis toner; det föreföll
henne, som om de kring henne och löjtnanten
slagit liksom en trollring, som drog dem allt när
mare till hvarandra. Säkert måste äfven han ha
känt något dylikt, ty hon tyckte sig aldrig ha sett
honom så vek, så öm, så beundrande som i afton.
Hon fann sig till och med af försigtigheten manad,
att då och då gifva honom en liten blick, hvars
ömma, hängifna uttryck ingen kunde tro skulle
föreställa varnande stränghet.
Emellertid behöfde hon icke frukta, att någon
i detta ögonblick hade sinne för eller tid öfrig att
sysselsätta sig med hennes angelägenheter, ty pu
bliken var, som vanligt då Trebelli sjöng, uteslu
tande upptagen af att se, höra och beundra. Och
dessutom, om det nu skulle hända, att någon ob
serverade löjtnant Bernfelts ridderliga hyllning, så
hvad gjorde det henne? Hvad gjorde det henne,
om till exempel någon skulle säga: »Nej se, hvad
löjtnant Bernfelt är betagen i lilla fru von Linden!
Det är verkligen synd om honom, ty’ af henne
vinner han ingenting, hon är, oaktadt sitt glada
och lekfulla sätt, en qvinna med de strängaste
grundsatser, som aldrig skulle bevilja en man det
ringaste ynnestbevis.»
Just som Adéle öfverlemnade sig åt dessa
rörande sjelfbetraktelser, hviskade en af damerna
i logen bredvid till sin granne: »Nej se på fru von
Linden, hva’ hon koketterar för löjtnant Bernfelt!
Stackars menniska, d’ä’ då rigtigt synd om henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
