Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RR AE
» Naturligtvis. God natt!»
»God natt... god natt! Au revoir!»
Då hennes gäster gått, satt Adéle en sturid
och tänkte på åtskilliga angenäma och trefliga
saker. Derefter gick hon in till sin man, for att
hora hur han befann sig och om han ej tänkte
gå och lägga sig.
I den belåtna sinnesstämning, hvari Adåle nu
var, kände hon sig särskildt hågad att trösta och
uppmuntra alla bedröfvade. På grund af sitt eget
välbefinnande tyckte hon att det var den lättaste
sak i verlden att fördraga sorger och bekymmer,
ja, att de nästan föreföllo trefliga och uppiggande,
och det föll henne icke in att hennes stackars man,
som hela eftermiddagen sutit vid sitt skrifbord och
arbetat, som blifvit förbigången till expeditionschef,
och som dagen derpå skulle göra uppvaktning hos
sin chef, »en trettiofyraårig, okunnig, oduglig pojke»,
omöjligt skulle kunna taga del i eller ens fatta
dessa högstämda känslor.
»Du talar som den blinda om färgen,» svarade
von Linden på sin hustrus vältaliga tröstegrunder.
»Hvad förstår du af dessa saker? Den, som likt
dig, lugnt och sorglöst framlefvat sitt lif, anar icke
ens att det finnes strider och bekymmer.»
»Saa, jag anar icke att det fins bekymmer i
lifvet?» svarade Adéle uppbragt, i det hon lade
armarne i kors och betraktade sin man: uppifran
och ned. »Men häri misstar du dig storligen,
det ska jag säga dig. En gift qvinna och dertill
en mor, har sannerligen inte lekt fram sitt lif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
