Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då hon kom till dörren stannade hon ett
ögonblick med handen på låset, vände sig om, nöp
ett par gånger i sin underläpp och sade derefter
med en försmädlig blick:
»Nå, ämnar du ta’ afsked, Claés?»
Von Linden gaf intet svar och Adéle förnyade
ej sin fråga.
Den lilla frun kände sig verkligen uppbragt,
då hon kom in i sin sängkammare. Hvad männen
ändå äro hjertlösa och sjelfviska! Liksom det icke
är för deras skull man uppoffrar sig!...
Da Caroline och hennes begge kavaljerer kommit
ned för trapporna, sade löjtnant Bernfelt genast
farväl, ty han var sömnig. och dessutom tyckte
han, att Caroline och baronen tillsammans icke
voro något »vidare lifvadt» sällskap, men baron
Dentow anhöll att få följa Caroline hem, ett anbud
som hon något tvekande emottog.
Det var en mörk och ruskig februariqväll.
Himlen och gasverket hushållade lika skarpt med
upplysningen, här och der brann en sömnig lykta
och gatorna voro tomma och tysta. Caroline erfor
en underlig, tjusande känsla, der hon gick vid baron
Dentows sida, en känsla af öfvergifvenhet och på
samma gång det säkraste, tryggaste skydd. Mörkret,
som omgaf dem, och den slippriga marken, som
flere gånger kom hennes fot att halka, tvungo
henne att fatta den arm, han erbjöd. Hennes hand
darrade, men hon kände en ljuf rysning genom
hela sin varelse. Så här, tyckte hon, skulle hon
ha velat gå till verldens ända genom mörker och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
