Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 129 —
utomordentliga välbefinnande, hvaraf hon hittills
njutit. Hon såg sig oroligt omkring — då varseblef
hon sin man i motsatta ändan af rummet. Hon
rusade genast upp, sprang emot sin räddare och
helsade på honom med en bullrande hjertlighet,
som kom honom att nedtysta henne med ett par
värdiga: så... så! Derefter tog hon honom under
armen och tryckte sig så fast intill honom och
fixerade honom så ihärdigt, som ville hon visa
verlden, att hon aldrig brukade luta sig emot någon
och aldrig se på någon så länge och så mycket
som hon gjorde det med sin man. Hon kände sig
plötsligen stolt och trygg; hon antog ett visst för¬
nämt släpande i gången, och hon frågade med hög
röst sin man, om småttingarne hade somnat när
han gick? Hon tyckte sig kunna trotsa hela
verlden. Hvem skulle nu våga säga någonting om
henne? Var hon kanske icke fru. von Linden,
Adéle Constance Beatrice von Linden, och gick
hon icke här och talade om sina små flickor med
sin man, expeditionssekreteraren von Linden, som
var klädd i en ny bäfverpels, och som just nu
drog af sig handsken på högra handen, så att hvem
som ville kunde få se och beundra en kolossal
signetring med von Lindenska vapnet. Adéle kände
sig höjd både öfver generalskor, fruar och fröknar.
I denna segerstolta sinnesstämning kom hon
fram till bordet, der Caroline och de begge herrarne
sutto. Caroline hade gerna velat gå hem nu, men
hon ansåg sig ej genast kunna göra det, utan att
begå en ohöflighet mot expeditionssekreteraren,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
