Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 233 —
gånger under aftonen känt, framqvälde nu inom
henne med oemotståndlig, lefvande kraft. Ingegerds
bild uppsteg plötsligen för henne, icke sådan den
var, då hon före afresan till von Lindens sade
sin lilla flicka farväl, utan sådan hennes fantasi,
hemlighetsfullt och för henne sjelf omedvetet, under
hela aftonens lopp arbetat på att göra den, —
blek, sjuk, lidande, med de små armarne sträckta
efter sin mor. En allt slukande känsla af sorg
och oro genomilade henne; hon skakades af en
snyftning och tryckte näsduken mot ögonen.
»Du gråter,» hviskade Dentow, i det han för¬
sökte fatta hennes hand, »har jag gjort dig ondt? ...
hvad har jag sagt?... förlåt mig — ah,... du
måste ha fördrag med mig... jag vet ej hvad
jag sagt... jag mins det ej... jag vet blott att
jag alskar dig... att jag lider... lider...»
Hon tog nasduken fran ögonen och sag pa
honom med en trött, förtviflad blick.
»Jag måste gå,» hviskade hon, »adjö, tack
för i afton... och tack, tack for hela denna tid . ..
för. = för GU, 0
Hennes röst qväfdes och hon vände sig ånyo
bort ifrån honom.
»Du måste fara,» upprepade han dystert, »du
har hjerta att beröfva mig dessa korta ögonblick
af sällhet, som kanske inte mer återkommer?»
»Jag måste... jag måste... Ingegerd...»
»Ö, stanna qvar, jag ber dig!» ropade han,
utom sig. »Tyst, hör... musiken spelar upp...
Caroline, hör du!» fortsatte han, i det hela hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
