Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 260 —
»Nåväl,» svarade han hårdt och kallt, »ni har
rätt, vi måste skiljas. Det lönar ej att spjerna
mot nödvändigheten. Jag lemnar er... ni ska’
inte mer återse mig... och mötas vi någon gång...
ska’ jag vara en likgiltig främling for er... jag
lofvar er det! Men kom ihåg hvad jag nu säger:
det ska’ komma en tid, då ni saknar mig... då
ni längtar... då ni önskar tillbaka den kärlek, ni
nu så lugnt kastar ifrån er... Då kommer min
stund... då ska’ jag hämnas de qval jag nu
lider... och som ni inte vill forsta...»
Han skrattade bittert, och hans ögon blixtrade,
liksom hade han njutit vid föreställningen om denna
stundande hämnd.
»Jag kan inte längre göra dig lycklig,» fort¬
satte han mildare, »jag vet det, jag inser det.
Men du ska’ heller aldrig bli det utan mig. En
qvinna sådan som du ä skapad för kärlek och
ömhet... jag känner dig... du behöfver kärlek
som en blomma behöfver sol... Du ska’ aldrig,
aldrig blifva lycklig, aldrig känna ditt lif fullt och
harmoniskt, annat än då du får hänge dig åt en
annan varelse och känna att han ger sig lika helt
åt dig... Det skulle jag ha gjort — men den
lyckan får du inte mera smaka...»
»Jag vet det,» sade hon, häftigt uppskakad af
sanningen i hans ord, »du behöfver inte säga mig
det. Jag vet att jag aldrig mer kan bli lycklig —
lugn och undergifven det hoppas jag, men aldrig
lycklig, Jag har lärt känna mig sjelf. Jag hör
inte till de qvinnor, som kan’ låta sin egen person¬
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
