Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 261 —
lighet gå upp i hem och barn, jag vill lefva mitt
eget lif... drömmar om kärlek och lycka röra
sig ännu inom mig, och då jag nu krossar
dem, gör jag mig sjelf till någonting annat än
naturen ämnat mig til. Dä inte heller lyckan
jag söker, då jag nu afsäger mig din kärlek, —
d’ä’ någonting annat. Du sade nyss att qvinnan
inte har någon hederskiinsla. Naval, d’a’ méj
ligt att sa & — men hon har till ersattning harfor
nagonting annat — kalla det hvad du vill, — en
önskan, ett osläckligt begär att känna aktning
för sig sjelf. Dä den önskan jag inte kan
nedtysta och som tvingar mig att skiljas från
dig...»
Han böjde stillatigande sitt hufvud.
»Ja, jag forstar,» sade han derefter nästan lik
giltigt, »du har rätt.»
Han tog sin käpp, som han stilt ifran sig
mot tradstammen, och gick några steg ned till
stranden. Hon såg för sista gången det fina, mörk
lockiga hufvudet, belyst af sommarqvällens milda
dager. Hans dunkelbla, beslöjade ögon stirrade
bort mot solnedgången med ett obeskrifligt uttryck
af smärta och längtan.
Derefter vände han sig om och såg in i
skogen.
»Så mörkt der ä’,» mumlade han, »man kan
knappast se vägen. Ja, sa ii’ det, -— bort från
ljus och skönhet, in i mörker och natt!»
Han stod ännu med ansigtet vändt mot skogen.
» Farväl,» sade han, utan att se på henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
