Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vill! Bed dem att inte ga... bed dem att stanna
qvar... bed dem försöka någonting... någonting...
hvad som helst... bara de rädda mig... bara de
rädda mig!...»
»Du måste vara lugn, min stackars lilla Adéle,»
sade von Linden och försökte att stilla den häftiga
oro, som tycktes gifva Adele krafter att kämpa
mot det förfärliga som närmade sig, »lugn ä’ hvad
doktorerna främst af allt föreskrifvit.»
»Ja, jag vill vara lugn... alldeles lugn,»
hviskade Adéle, »jag ska’ inte réra en lem, inte
tala... Och tror du inte då att jag kan få lefva?
Säg, Claés, d’ä’ ju inte alldeles hopplöst, eller hur?
Det ä’ verkligen omöjligt att d’ä’ det... jag kän¬
ner mig mycket bättre nu... jag har just inga
plågor ... om jag bara inte vore så matt... men
d’ä ju naturligt att jag måste vara matt... eller
hur, a’ det inte naturligt... sig... siig!...»
Hon fäste ångestfullt och bedjande sina ögon
på mannen. Denne försökte trösta henne och
mumlade någonting om, att så länge det fins lif,
fins äfven hopp, — men då Adéle såg det för¬
tviflade uttryck, hvarmed han yttrade dessa ord,
blef henne sanningen klar.
»D’ä’ således sant!» utropade hon och döds¬
ångesten tycktes gifva henne en kraft, som be¬
segrade de kroppsliga plågorna, »jag måste dö!
Men jag vill inte dö!» fortfor hon nästan vildt,
»jag vill det inte!... Jag ar ännu så ung... och
lifvet är så skönt... så skönt... Och du älskar
mig ju, Claés... och mina små barn älskar mig. ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
