Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Allt emellanåt öppnades dörren, von Linden
kom in i rummet och stälde sig vid foten af kistan
för att betrakta den döda, under det han vaggade
af och an med kroppen och oupphörligt lät höra
ett doft, stankande: oj... oj... Oj.
Den stackars expeditionsddevteraran var all¬
deles krossad af detta slag. Han hade så svårt
att sätta sig in i förhållandena. Han kunde icke
fatta, att det verkligen var Adéle, den glada, strå¬
lande Adéle, som nu låg der blek och lugn, och som
snart skulle gömmas i jorden. Det var någonting
onaturligt, orimligt deri. Hans första känsla efter
hustruns död var ett begär att opponera sig mot
någon, att anklaga någon, att för någon hålla ett
kraftigt och bevisande föredrag . öfver det orim¬
liga och oförnuftiga i att låta döden bortryckka
unga, friska och lyckliga” menniskor som Adele.
Men då ingen fans till hands, som kunde ahora
hans föredrag, slappades sa småningom denma
upprorsande och upplöste sig slutligen i en stillla,
klagande undran öfver vår Herres besynnerliga
styrelsesätt.
Moderns död verkade mycket olika på henn
begge barn. Anni förstod af alltsammans iclike
annat än att modern var borta, för att ej mera
igenkomma, och hon grät bittert deröfver. Louise
deremot var mest gripen af sjelfva dödens närvaro.
Dess mörka, hemlighetsfulla gåta tycktes på ett
sällsamt sätt uppskaka hennes lilla barnasjäl. Hon
frågade oupphörligt hvad döden var, om man niå¬
gonsin kommer ut ur grafven, och da hon saig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
