Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Berättelser ur frih. Carl Otto Palmstiernas lefnad af Carl Fredrik Palmstierna och Skildringar ur det offentliga lifvet af O. Im. Fåhreus, anm. af R. M. B.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XXXVIII
ÖFVERSIGTER OCH GRANSKNINGAR.
görande genom omröstning i förstärkt statsutskott i följd deraf att
två stånd stannat emot två. Vigtigast bland dessa voro frågorna
om anslagen till ministerstaten och till extra utgifter. Dessa liksom
de öfriga afgjordes i enlighet med Borgare- och Bondeståndets
beslut. Med dessa två anslagsfrågor sammanhängde den beryktade
frågan om Kabinettskassans skuld. Denna fråga, som behandlades
mer lidelsefullt än någon annan och med föga dold afsigt att dermed
träffa Konungen personligen, afgjordes i samma rigtning som de
andra: anslag vägrades att betala Kabinettskassans skuld, för hvilken
Konungen gått i personlig borgen. Om, säger Hr Fåhraeus,
riksdagsoppositionens tillvägagående i denna grannlaga xsfck, såsom det
nog oförbehållsamt utspriddes, åsyftade att framkalla abdikation, så
vitnade det om fullkomlig obekantskap med skaplynnet hos den
höga personlighet, som det gälde, eller att man icke beräknat att
stöta på en klippa. Carl Johan, ännu i besittning af sin fulla
själskraft, kunde icke svika sitt konungsliga kalls besvurna pligter. För
att rädda statens kredit föredrog han att betala Kabinettskassans
skuld med egna medel.»
Anda intill den långvariga riksdagens sista dag fortsattes striderna
med yttersta häftighet. Också slutades denna riksdag (den 16 Juni
1842) utan förlikning och utan sammanjämkning af åsigterna. Efter
riksdagens slut lugnades småningom lidelserna och den upparbetade
bitterheten minskades, och när Konungen den 8 Mars 1844 gick ur
tiden, var stämningen blidare. Hans stora egenskaper och hans stora
förtjenster vunno inom kort allt större erkännande.
Både Fåhraeus och Palmstierna vidröra den ömtåliga frågan om
förhållandet mellan den gamle Konungen och hans son. Ingendera
förnekar att detta under 1840 års riksdag, i synnerhet då planerna
att framkalla abdikationen börjat framskymta, var kyligt. Men
Palmstierna säger uttryckligt att, detta oaktadt, Konungen aldrig hördes
lyssna till den föreställningen att Kronprinsen umgicks med planer
att åstadkomma en tronafsägelse och att aldrig någonsin ett ord
förekom, som kunde gifva anledning till den förmodan, att Konungen
ansåg honom medvetande om koalitionens planer. Fåhraeus vitnar
för sin del att, om en misstanke derom hos Konungen funnits, i alla
händelser den, mot hvilken den skulle vara rigtad, var alltför
finkänslig och alltför ömsint son för att icke genom det fullaste mått af
undseende förekomma, att något deraf föranledt misshag kunde röja
sig i det offentliga.
När Konung Oscar I efter sin faders död tog tronen i arf, var
en förändring i regeringssystemet af alla väntad och af många, ja
säkert af de flesta, önskad. Redan i Maj 184-4 blef
systemförändringen så att säga offentligen kungjord: de af rådgifvarne, som voro
de konservativa åsigternas målsmän, aflägsnades och blefvo ersatta
med män, som hyllade s. k. liberala åsigter. Härmed började i
sjelfva verket ett nytt utvecklingsskede, rikt på skiftande företeelser
af stort politiskt intresse, bland hvilka hvarken riksdagsstrider eller
rådgifvareorabyten saknades. Dessa händelser, hvilka icke så få af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
