Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Correspondance diplomatique du baron de Staël-Holstein par L. Léouzon le Duc, anm. af A. Hedin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. LE DUC, C0RRE8P0NDANCE Dü BAR. DE STAËL.
XCI
mera faller öfver den tiden och dess handlande personer, korrekt och
träffande. Den ställning, Stael personligen intog till de makthafvande,
det förtjenta anseende han åtnjöt, erbjödo honom naturligen godt
tillfälle till iakttagelser. För att exempelvis nämna en mindre
betydande, men ganska karakteristisk episod, så fullständigar Staëls
berättelse den framställning af Toscanske ministern grefve Carlettis
utvisning ur Frankrike, som läses i Mémoires du Comte Miot de Melito.
Vi tro sålunda att en efterskörd i Staëls papper ej skulle blifva
utan frukt. Men detta förminskar ej vår erkänsla mot herr Léouzon
Le Duc för det urval, han offentliggjort. Visserligen får man vid
läsningen af dessa bref mången anledning att besinna, att den som
i efterhand granskar en historisk utveckling bör ställa måttliga
anspråk på skarpsinne hos dem, hvilka såsom samtida och omgifna af
stridiga meningars, passioners och intressens tumult, sökte bedöma
det knappt mer än började förloppet och genomskåda den närmaste
framtiden. Visserligeji finner nian här stundom rätt förhastade
omdömen. Men om hvilka andra dylika dokument, om hvilka verkligen
samtida memoirer, som ej blifvit rättade efteråt, gäller icke detta?
Stael framstår här såsom en fosterlandsälskande man, en
rättrådig man, den der sade sanningen, ehuru han visste att den ej var
välkommen, en vän af konstitutionel folkfrihet, låt vara något
entusiastisk — om detta är ett fel — samt en sundt och klokt tänkande
man. Vi förkasta derför den dom, som öfver honom fälles i ett
bekant svenskt memoireverk, der under den förste utgifvarens hand
uppfattningens tanklöshet och den slarfviga behandlingen af fakta täfla
om främsta rummet. Det är tid att kasta bort den gängse mening,
som gjort friherre Stael von Holstein till repoussoir för M:me de
Stael såsom personifikation af alla de högsta fullkomligheter,
moraliska och estetiska. Det är icke lofligt att såsom historia erkänna
familjelegenden om M:me de Stael, ej heller en Sainte-Beuves
knä-böjande hosianna till den namnkunniga slottsfrun på Coppet.
Herr Léouzon Le Duc har till Staëls korrespondens fogat
Brink-mans depecher från Paris 1799. »Entré 1792 et 1799 il existe une
lacune». säger utgifvaren. Det är, som vi sett, alldeles icke
händelsen. Hvilken ersättning bereder oss nu den Brinkmanska
brefvexlingen 1799 för det material från 1792—1799, som utgifvaren
förbisett, och som f. ö. ej är inskränkt till de samlingar, ur hvilka här
ofvan ett och annat meddelats? Utgifvaren vitsordar Brinknians
utomordentliga klarsynthet och samvetsgranna opartiskhet, lofvar oss
fakta, som hittills varit föga kända eller hvilkas sammanhang ej
varit rätt fattadt. Vi hafva ^derför med mycken nygirighet gått till
läsningen af dessa bref, ty vid jemförelse med den föregående
revolutionstidens och den efterföljande kejserliga envåldstidens skarpa
konturer företer direktorial-epoken en mycket oredig uppsyn utan fast
markerade drag; och en i gigantiska proportioner förhandenvarande,
altjemnt sig ökande literatur Öfver denna tidrymds historia lemnar
ännu ingen utsigt till ljus i detta villande dunkel. Men vi kunna
ej dela den ärade utgifvarens åsigt. I Brinkmans bref finnes icke,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
