Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Danmarks ydre politiske historie, II, af J. A. Fridericia, anm. af C. Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XCVIII
OFVERSIGTER OCH QKAK8KKINOAR.
visserligen Odhners bagge utmärkta arbeten, af hvilka särskildt det
ena i sin omfattande framställning af de Westfaliska
fredsunderhandlingarna redan gifvit oss mycket af hvad författaren meddelar,
och Hammarström har i en akademisk afhandling tecknat ej blott
underhandlingen i Brömsebro, utan äfven hufvuddragen i den
konflikt, som närmast förde till kriget 1643—45. Men just i afseende
på den sistnämnda frågan har Friderieias bok ofantligt mycket nytt
att bjuda oeh ej häller så litet för en närmare kännedom om vår
tyska politik och främmande makters ställning till denna.
Det måste för en dansk häfdatecknare ofta kännas tungt att
skildra sitt fosterlands öden under denna tid, ty det är historien
om en stat som drabbas af slag på slag och som sjunker i yttre
anseende och inre kraft. Det anseende, som for en tid omgaf
Kristian IV:s tron närmast efter Kalmarkrigets lyckosamma slut.
bleknade alt mer för glansen af Gustaf Adolfs segrar. Inblandningeu i
trettioåriga kriget visade Danmarks svaghet oeh skakade djupt dess
inflytande. Efter freden i Lybeck kände sig Kristian alt mera
isolerad, i den mån den mäktiga granne, som han fruktade och
hatade, utbredde sig åt alla sidor, för hvarje steg drifvande in en ny
kil i det danska väldets lossnande fogar. Den ljusning som Gustaf
Adolfs död och nederlaget vid Nördlingen för ett ögonblick
framkallade försvann snart, sedan Oxenstjernas fasthet och den svenska
vapenlyckan återstält den rubbade jäinvigten å Sveriges sida. På
diplomatiens fält led Kristian nederlag efter nederlag, och när
omsider det vapenskifte han genom eget forvållande dragit öfver sitt
hufvud bröt ut, var det endast hans egen energi och Danmarks
gamla styrka på hafven, som räddade hans rike från fullständig
undergång.
Det ansvar som Kristian sjelf bär för dessa olyckor genom den
riktning han personligen gifvit åt Danmarks politik är ej ringn.
Han stod en gång vid skiljovägen, då det protestantiska Europa
blickade upp till nordens konungar, såsom de hvilka ensamme kunde
hejda katolicismens och Habsburgska husets anstormande öfvermakt.
Men han hade ej kunnat öfvervinna sig sjelf och sitt lands
traditioner genom att ärligt räcka Gustaf Adolf handen. Af afundsjuka
mot denne kastade han sig oförberedd in i en kamp, hvars innersta
omfattande betydelse ej var honom klar och för hvilken han derför
äfven saknade krafter. Och härmed var Danmarks öde besegladt.
Förödmjukad, försvagad och med sjunket anseende trädde Kristian
ur striden, offrande protestantismens sak. Så mycket bittrare
kändes det att straxt derefter se den glänsande medtäflaren med så
oerhörd framgång lösa den svåra uppgift som knäckt Danmarks
krafter. Och så som Kristian nu en gång slagit in i sin politik,
måste hvarje Sveriges framgång kännas som ett nederlag för Dan
mark. Det hade fordrats en mycket upphöjdare karaktär, en
mycket större statsmannavishet oeh en mycket mera storslagen
personlighet, än Kristian IV var. för att lotsa det danska statsskeppet
fram emellan de skär, af hvilka det omgafs. Han kunde det visser-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
