Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Danmarks ydre politiske historie, II, af J. A. Fridericia, anm. af C. Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FR1DKRIC1A, DANMARKS YDRE POLITISKE HISTORIE.
XCIX
ligen icke. Äregirig och ej utan kraft, men på samma gång
småsint, inskränkt högfärdig och utan karaktärens hållning, kunde han
ej nöja sig med den lott, som haas ställning, krafter och politiska
intresse angåfvo, än mindre fördraga andras framgångar. Hans
riksråd förordade visserligen ständigt en fredlig politik, detta dock ej
mindre af egoistiska syften, än af verklig insigt i ställningens
fordringar (rådslaget af 1639 vittnar dock om, huru mycket bättre än
konungen de uppfattade Danmarks intresse och bedömde hvilken
politik som borde följas), men enda resultatet häraf var en förlamande
inre oenighet, ty Kristian lät sig deraf ej hejdas i sin oroliga
politik, förr än denna slutligen drog ofärd Öfver hans hufvud.
Författaren döljer ingalunda Kristians fel eller förringar hans tunga ansvar.
Träffande tecknar han honom som statsman genom att säga, att ban
saknade den sjelfbchcrskning och den öfverlägsenhet, som
sammanfattar ett rikes politiska förhållanden under en enda gemensam
upphöjd synpunkt och med denna oafvändt för ögat handlar fast och
följdriktigt. Och han visar huru detta isynnerhet framträder i
Kristians nordiska politik, der han hade långt större utrymme för sitt
personliga initiativ än i den tyska frågan, der han trots sin lifliga
diplomatiska verksamhet dock alltid var och kände sig vara beroende
af den öfvermäktiga allmänna europeiska situationen.
Författarens arbete begynner med Pragfreden af år 1635,
denna fred, som hotade att med ett slag beröfva Sverige, de tyska
furstarne och äfven protestantismen alla frukterna af Gustaf Adolfs
segrar. Det var Sveriges mörkaste tid under trettioåriga kriget och
erbjöd följaktligen tvärtom för Danmark utsigten att sjelf vinna
något och kanske tillika laga att Sverige finge intet. Men Kristian
förstod ej eller vågade ej att handla, om han ens kunnat. Hans
personliga sträfvanden och Danmarks politiska läge skapade blott en
halfhet i politik, som slutligen blef så godt som falskhet och
skördade dennas vanliga lön, att vinna ingen, men reta inånga. Och
den gynsamma utsigt, han först så ifrigt fattat, försvann inom kort.
Författaren tecknar vidlyftigt och klart, huru konungens anslag
förfela sitt mål, hvartut de än vända sig. Hans försök att, genom
öfvertagande af en medlares rol mellan de stridande, bättre komma
åt att utan egen fara skada Sverige misslyckades fullkomligt;
planen att ansluta sig till Österrike (hvilken stat han 1637 erbjöd
förbund mot Sverige) kunde ej genomföras; och han måste tvärtom åse,
hum Frankrike och Sverige samraanknöto sin politik genom
alliansen af 1638. Och de intriger, i hvilka diplomatien mätte sina
krafter i Hamburg detta och följande år, lemnade ingen vinst för
Danmark; tvärtom förde de i förening med händelserna på
krigsskådeplatsen derhän, att Österrike år 1639 på allvar gjorde sig för-
’) Vi vilja har anmiirka, att traktaten i Vitmnr af 1636, som var inlcdnin,
gen till denna allians, af författaren, sora annars använder gamla stilen i
texten-dateras efter nva stilen eller 1 April (s. 20), hvilket i hastigheten förledt honom
att påstå, att Axel Oxenstjernas bref till Kristian af 21 Mars var elfva dagar
äldre än traktaten, dä det i sjelfva verket är en d.ig vngre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
