Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Danmarks ydre politiske historie, II, af J. A. Fridericia, anm. af C. Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfvkhsigtek och g it ans kn ing a r .
Den inkomstkälla som sundstullen erbjöd var för frestande, att
man ej skulle söka upparbeta den, så mycket mera som konungen
egde ensam råda öfver de medel som genom den in flöto. 1638
infördes betydliga förhöjningar; också växte tullen till 482,000 riksd.
eller dubbelt mot föregående år, ja steg 1639 ända till 616,000
riksd. Men åtgärderna hade ock en frånsida i det starka missnöje,
som de väckte hos alla sjöfarande nationer; deras farligaste frukt
var det hemliga förbundet af 1640 mellan Sverige och Nederländerna.
Visserligen fann Kristian for godt att söka vinna den senare staten
genom några eftergifter, men så mycket ifrigare var han i att plåga
den förra genom skärpande och missbrukande af de visitationen som
åtföljde sjelfva förtullningspröcessen. Här fann han rikt tillfälle att
gifva luft åt sitt hat genom godtyckligt uppehållande af fartyg,
se-cjvestrering och slutligen konfiskation. Den sammanlagda qvantitativa
förlusten å svensk sida var väl ej så betydande, men osäkerheten for
köpmännen var så stor, att vår handel och sjöfart deraf hade de
svåraste känningar. Och under det Kristian sålunda genoiu sin
tullpolitik redan förde ett verkligt krig med oss i alt utom till
namnet, fortsatte han att af alla krafter söka göra oss skada på andra
områden. Instruktionerna för de sandebud, hvilka skulle i
Osnabrück utföra Danmarks medlarekall år 1643, gingo ut på, att de
skulle till det yttersta motarbeta alla fordringar, som kunde väntas
från Sveriges sida.
Föga anade Kristian, att nästan samtidigt fattade svenska
regeringen sitt beslut att med svärdet göra en ända på allt detta.
Den hade med blandad fruktan och harm följt alla Danmarks steg,
och det blef de svenske statsmännen för hvarje dag klarare, att
kriget numera blott var en tidsfråga. Tiilltrakasscrierna rågade i deras
ögon måttet af Danmarks fiendtligheter. Det var ett ömsesidigt
gammalt och nu stegradt hat som gaf sig luft, starkast kanske hos
de två män, som å hvardera sidan gingo i spetsen. Kristian hatade
Sverige och dess ledare, Axel Oxenstjerna, med ett hat, som med
allt skäl kan förklaras ur hans fruktan, men som genom
småaktig-beten i sina yttringar återspeglar litenheten i hans karaktär. Den
store rikskansleren gengäldade denna känsla med ränta, men han
beherskade sin lidelse, tills han kunde «slå efter med lån gli lian».
Vi skulle önskat, att författaren, som så riktigt tecknat kanslerns
uppfattning af vårt förhållande till Danmark och den lidelsefulla
fiendskap som gömts i hans bröst, dock härvid erinrat om de bittra
minnena från Gustaf Adolfs ungdomsår, då han och Oxenstjerna
drucko ur förödmjukelsens och motgångens bägare och sedan i låuga
år kände den black om foten, som Elfsborg i Danmarks händer och
den dryga upprepade lösesumman innebar, en lika pinsam som
farlig belägenhet, hvilken Kristian IV ej underlät att göra ännu
kännbarare; och huru mången gång hade ej sedan den danska politiken
försvårat Sveriges ställning och förbittrat dess ledares lif? Nu var
i dessa mäns tanke vedergällningens ögonblick kommet, då de om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
