Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genmäle å hr docenten Claes Annerstedts recension af Sverges Traktater etc. utg. af O. S. Rydberg. II, 1. af O. S. Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
Skåne hade i juni 1332 kommit under konung Magnus, men
detta hade icke skett genom någon afträdelseakt af konung
Christopher af Danmark, som 1329 pantsatt landet, utan på det satt, att
ärkebiskop Karl af hund med ett stort antal af Skånes andlige och
verldslige stormän in. fl. forstnämde år infunnit sig i Kalmar och
der hyllat konung Magnus. De akter, som dervid utvexlades, voro
å Skåningarnes sida en trohetsförsäkran ät konungen och från
konungens sida ett privilegiebref för Skånska presterskapet, ridderskapet,
klostren, borgarne och landets öfriga invånare Dessa akter voro
således de första dokument, på hvilka Skånes nya ställning till kon.
Magnus och Sverge grundade sig. Dessa urkunder äro dock båda
förlorade, men de förnyades år 1340. Kon. Christopher son
Valdemar kom detta år i besittning af sina fäders tron. Den fara,
som kon. Magnus deri varsnade * för den nyvunna, från Danmarks
sida ännu alldeles icke honom tillerkända besittningen, föranledde,
att akterna af 1332 förnyades; konungen förnyade privilegierna.
Skåningarne sin trohetsförsäkran, i båda dessa handlingar ined
uttryckligt åberopande af de äldre försäkringarne i Kalmar. Hade dessa
äldre urkunder varit bevarade, skulle jag naturligtvis åtnöjt mig med
att hafva om nämt den år 1340 gjorda förnyelsen, men då så icke
är förhållandet, måtte det väl hafva varit riktigt, att införa dessa
urkunder fullständigt, såsom i sjelfva verket innehållande det
ömsesidiga aftal, på hvilket kon. Miignus oeh Skåningarne grundade sitt
förhållande till hvarandra.
Vidare finner rec. obehörigt, att kon. Magnus* öfverenkoiniuelse
med upproriske norske stormän, sluten i Skara d. 13 febr. 1339,
blifvit i Traktatverket införd. Jag har i en not till urkunden
anmärkt, hvarför jag intagit denna akt. Desse Norrmän voro utan
tvifvel konungens undersåtar i hans egenskap af Norges konung,
men konungen låter dem icke dess mindre i urkunden uppträda soin
en med honom aidoordnad part, låter hvad han å sin sida försäkrar
dem bekräftas af svenske råds herrar och gifver hela transaktionen
ined dem formen af en traktat. Föreningen med Norge var under
kon. Magnus Eriksson en personalunion af så lös beskaffenhet, att
Norrmännen rätt väl kunna under denna tid betraktas som en
främmande magt. Man kan visserligen invända, att de i fråga varande
upprorsmännen icke voro norska statens representanter. Nej, det
voro de formelt icke, men statsbegreppet var den tiden icke
särdeles utveckladt, och konung Magnus’ och de svenske
rådsherrar-nes sätt att behandla dem i den förevarande urkunden, bevisar bäst,
hvilken representativ betydenhet de faktiskt tillerkände desse
motståndare. Just denna abnormitet har väsentligt inverkat på mitt
beslut att intaga akten.
’) Ett af k o unn gen vid tillfallet särskildt ntfàrdadt skyddsbrcf för ärkebiskop
Karl af Lund, hans kvrkn och prestersknp, nr bevaradt i registr. cccl. Lundén*,
och tryckt i Sverges Traktater 1, s. 53G i sammanhang med en framställning af
hela trausaktionen i Kalmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
