Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Folkväpningen i Sverige 1788, af Elof Tegnér
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222
ELOF TEGNÉR.
10
och som genom sitt energiska uppträdande till Sveriges förmän
förvärfvat anspråk pa en plats i dess historia. Om sitt
sammanträffande med konungen har Elliot i en efterlemnad
anteckning berättat*): »Jag fann hans vagn färdig att föra honom
fran Karlstad till en mera skyddad plats; utan generaler, utan
trupper och med några få uppvaktande, var han i saknad af
hvarje slag af försvar. Konungens egna ord voro, att jag fann
honom i samma belägenhet som Jakob II, dä han måste lemna
sitt rike och sin krona. Han vore på vippen att falla offer för
Rysslands ärelystnad, Danmarks bedrägeri och sin egen adels
partianda och förräderi. Med den uppriktighet, som
bedröf-velsen ingaf, tillade konungen: och för mina egna misstag».
Elliot berättar att han sjelf dä utropat: »Sire, prètez-moi votre
couronne, je vous la rendrai avec lustre!»; och att konungen derpå
gått in på alla åtgärder, som Elliot ansåg sig böra föreslå.
Det ligger utom området för denna framställning att
redogöra för de diplomatiska förhandlingar, som bestämde sakemas
utgång och i hvilka Elliot spelade en så framstående rol, såsom
»champion tour å tour du roi de Suède et du prince de Hesse»2),
lians förtjenster om Sveriges räddning äro tillräckligt stora,
för att ej behöfva ökas genom uppgifter, som i den grad som
berättelsen om detta samtal sakna sannolikhet. Gustaf III reste
från Karlstad till Göteborg, som var fiendens mål, icke tor att
söka skydd, utan för att bjuda honom spetsen; hans belägenhet
var d. 29 Sept., sedan han sett den fosterländska hänförelse,
hans blotta närvaro framkallat, långt ifrån sa förtviflad, att
han behöfde jämföra sig med Jakob II af England; och
ingenting var mindre öfverensstämmande ined Gustafs hela väsende
och åsigter om sitt lands värdighet, än att han inför en
främmande makts representant skulle hängifva sig at hopplös
förtviflan. Elliots berättelse är ott bevis på den vana att
öfver-drifva och starkt färglägga sina utlåtelser, hvilken jämte hans
häftiga lynne förskaffade honom namnet »le Roland furieux» bland
samtidens diplomater3). Gustaf 111 hade Elliot att tacka for
1) Counteas of Minto, A Memoir of Hugh Elliot s. 306. Se Holms utfor*
liga recension af denna skrift (Dansk hi»t. Tidsskr. 4:de Række, I).
2) Bernstorfifå uttryck om Elliot. (Holm, anf. »t. s. 823).
3) L. v. Engeström, Miunen och anteckn. II: 4. Om konungen låtit undfalla
sig yttranden af denna art, så skulle det hafva varit, sedan han, efter underrättelsen
om träffningen vid Qvistrum, återvändt till Karlstad natten mellan d. 29 och 30
Sept., för att derifrån taga vägen öfver Mariestad, sedan den kortare vägen till
Göteborg var honom afskuren. Då var han djup* nedslagen, och ett stormigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
