Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Historia och Kulturhistoria af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
HISTORIA OCH KULTURHISTORIA..
19
dock derpå, att menniskan i allt högre mått använder och
tillämpar den språkets gåfva som är henne gifven. Frändskapen
mellan språkvetenskapen och naturvetenskapen är ganska nära.
»Språket, säger Whitney, riktar sig uteslutande genom
utveckling af sina inre hjelpmedel och i syfte att bättre fylla sin
uppgift att tjena till uttryck för den talandes tankar. Dess
uppkomst och utveckling, dess förfall och dess undergång likna ett
lefvande väsens födelse, uppväxt, aftynande och död. Ännu
mera slående är den analogi som finnes mellan språkets lif och
djurrikets. Hvarje mensklig varelses språk är liksom en
enstaka representant för en art eller ett slägte; utrustadt med
alla slägtets ärftliga egenskaper eger det tillika en rad
indivi-duela egendomligheter samt en stor benägenhet att förändras
och bilda en ny art eller ett nytt slägte. Dialekterna, under- och
bidialekterna, språken, språk familj erna och s p r åk s t am m ar 11 a, som
språkforskaren uppställer, svara mot zoologens varieteter, arter,
ordningar o. s. v. De frågor, som naturforskarne för närvarande
afhandla med så stor ifver, frågorna om artbegreppet, om arternas
uppkomst genom individernas föränderlighet och det naturliga
urvalet samt om det organiska lifvets ursprungliga enhet, stå
mycket nära de problem, till hvilka språkforskaren oupphörligt
finner sig hänvisad. Denna jämförelse är så naturlig och så rik
på tilldragande och lärorika analogier, att såväl natur- som
språkforskare många gånger inlåtit sig derpå. Mellan
geologiens och språkvetenskapens fakta och forskningsmetoder råder
en oneklig, flerfaldigt påpekad likhet.»
Det oaktadt befinna vi oss inom språkvetenskapen historien
vida närmare än inom antropologien. Denna senare ser hos
menniskan i främsta rummet det som sammanbinder henne med
naturens stora rad af organismer. Historien sysselsätter sig med
det till ståt ordnade menskliga samhället, och »språket tillhör
samhället, det tillhör den enskilda, allenast för så vidt han är
medlem af ett stort helt. Det är menniskans sällskapliga behof
och böjelser, som tvinga henne att tala». Dertill kommer, att
skrifkonsten utgör ett vigtigt komplement till språket. Behofvet
att meddela sig med dem som lefva på så stort afstånd, att de
icke kunde förnimma den talandes ljud, framkallade skriften.
Utan skrifkonsten kunde historien, som i främsta rummet
grundar sig på det skrifna, på urkunderna, icke finnas; behofvet att
meddela sig med de slägten, som komma skulle, framkallade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
