Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Historia och Kulturhistoria af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
HANS HILDEBRAND.
24
utveckling är åtminstone en af den menskliga bildningens skönaste
blommor och en så karakteristisk exponent af ett folks odling, att
hon icke får af kulturforskaren försummas. Men liksom denne åt
de speciela vetenskaper, med hvilka lians egen är närmast
befryndad, öfverlåter detalj un d er s ökningar n a och nöjer sig med att låna
resultaten, så gör han äfven med historien. De detaljfrågor, som
för den historiska framställningen nödvändigt måste på förhand
utredas, äro för kulturvetenskapen likgiltiga, liksom historikern
med fog underlåter att intressera sig för detaljfrågor, hvilkas
lösning helt och hållet ligger inom k u 11 urlii s to r i k er ns område.
Den uppfattning jag här skizzerat är icke ett foster af
ögonblicket, den är ej heller uteslutande min egendom. För egen del
har jag redan för nio år sedan uttalat denna uppfattning i ett
verk, med hvars utarbetande jag dä var sysselsatt, och sedan
dess har jag visat hvad jag förstår med kulturhistoria eller
kulturvetenskap uti programmet till min kulturhistoriska skildring
af Sveriges medeltid, ett program, som jag med glädje sett den
anonyme författaren i Nordisk Tidskrift i hufvudsak gilla.
Hittills liar jag allenast meddelat förberedande betraktelser,
men de hafva,, inom det omfång, som är mig beredt, blifvit
så vidlyftiga, att jag nu kan fatta mig helt kort, när jag till
sist uttalar hurudant, enligt min uppfattning, förhållandet
mellan historien och kulturvetenskapen bör vara.
Mig synes det en dårskap att vilja ställa kulturvetenskapen
och historien som rivaler, att upphöja den ena på den andras
bekostnad. Hvardera har sin uppgift att fylla och båda
uppgifterna äro lika berättigade. Hvardera har sitt gifna material,
hvardera har sin af materialet och uppgiften bestämda metod.
Ställer man sig på kulturhistorisk grund och klandrar
häfdatecknarna, specielt de största häfdatecknarnes sätt att skrifva
historia, d. v. s. att verka inom sitt verksamhetsfält, så beror detta,
såsom jag redan i början antydt, helt enkelt derpå, att man i
verkligheten icke står på rent kulturhistoriskt botten, utan vill
man på en gång skrifva kulturhistoria ocli arbeta i politik. Öm
detta är ett fel, så synes det mig ock å den historiska skolans
sida vara ett fel, att icke vid ett sådant angrepp göra den
nödiga urskilnaden, utan i stället förebrå kulturvetenskapen något,
hvartill denna är fullkomligt oskyldig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
