Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Om det botniska handelstvånget, 3–4, af Oskar Fyhrvall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11 OM DET BOTNISKA HANDELSTVÅNGET.
123
fråga om att vidtaga en reduktion af stapelstädernas antal.
Försöket väckte visserligen så mycket motstånd, att det måste
öfvergifvas 1), men visade likväl, att Stockholm hade sitt gamla
gry qvar.
Beträffande åter det speciella förhållandet mellan
Stockholm och de botniska städerna, så återupptogs, såsom ofvan
antydts, redan från början den gamla striden. Utom sjelfva
» skyldigheten att blott hålla sig till Stockholm existerade för
uppstäderna äfven ett par andra betungande stadgar, hvaröfver
de mycket beklagade sig. Den ena af dessa var påbudet om
upprepad visitation viel Blockhusudden, vid Yaxholm och vid
öregrund, hvarigenom stor tidsspillan uppstod dels genom väntan
på visitationen och dels genom förlusten af en gynnande vind,
som man ofta måste låta blåsa ut, utan att kunna begagna den.
Den andra åter förbjöd städerna att i Stockholm hålla något
nederlag af sina varor. Detta förbud lyckades de visserligen
sedermera få upphäfdt, men då kunde i alla fall
Stockholmsborna göra den vunna förmånen gagnlös, i det de hindrade dem
från att inom staden förvärfva till nederlaget nödig plats 2).
Såsom sagdt upptogs frågan om segiationsrätten redan från
början af frihetstiden, men var dock under hela 1720-talet
föremål för jämförelsevis obetydliga strider. 1719 yrkade
allmogen från Österbotten på stapelfrihet för Uleåborg. Samma
ar, liksom äfven 1723, begärde städerna i Vesternorrland
en vidgad seglationsrätt, utan att man dock kan se, att
ansökningarne föranledt ens en vidlyftigare undersökning. Men
småningom ändrade sig förhållandena. Redan 1723 hade man
klagat, att Stockholm icke egde förmåga att förse uppstäderna
med det de oundgängligen behöfde. Och när produktplakatet
hade förstört de smärre stapelstädernas sjöfart samt gjort
Stockholm allena herskande åtminstone på östra kusten, blef
förhållandet än värre. När Stockholmsredaren i Medelhafvet eller
andra utländska farvatten erhöll mera lönande frakt för sitt
fartyg, lät han bli att sända det hein, hvarigenom så stor brist
på utländska nödvändighetsvaror uppstod, att t. ex. saltet till
en tunna strömming kunde i Stockholm kosta norrländingen
hälften af det pris, han der kunde betinga sig för denna senare,
och ofta kunde det icke ens fås. Äfven linfrö Lunde ofta icke
Borgarestrs prot. d. 21 Jan. 1727.
2) A. Chydenius, vederläggn. af de skäl etc. § 34.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
