Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Konung Magnus Eriksson och Skåne, 1–3, af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11
K. MAGNUS ERIKSSON OCH SKÅNE.
209
att till sin blifvande måg Henrik utbetala 10,000 mark silfver,
inom ett halft år efter det hertig Albrekt hade bragt det
derhän, att Helsingborgs fäste — och dermed Skåne — hade från
hans svågers händer kommit i konung Valdemars.
O in än dessa öfverenskommelser i vissa delar hållits hemliga
— de voro, som den följande tidén visar, derför icke glömda —
är det uppenbart, att man icke i Sverige var okunnig om konung
Valdemars planer. För att kunna motstå dem behöfde man
penningar. Konungen var i främmande land. Dröjsmål var
omöjligt. Drottning Blanche och andra — bland dem äfven
Norges drottsete — vidtogo då åtgärder, för att anskaffa nödiga
medel. Ett påfligt sändebud var kommet till de nordiska landen
för att utsuga dem för s. k. kyrkliga ändamål. Med honom
träffades i mars 1351, den öfverenskommelse!!, att de insamlade
penningarne skulle få lånas »med afseende på det trängande
behofvet i rikena Sverige, Norge och Skåne och de krigiska
farligheter, som nu ständigt förekomma» — det efter kort hvila
utbrutna andra ryska kriget, som höll konungen borta — »och
som i närmaste tid med sannolikhet förväntas (sperantur). Jag
kan icke finna annat, än att det väntade kriget hotade från
Danmark. Som i urkunden talas om den förlust, som särskildt
drottningen och biskopen i Linköping befarade för sina gods,
utestänges tanken på ryssarne; fråga måste vara om en fiende,
som var i tillfälle att skada sjelfva Sverige, och någon sådan
fanns icke denna tid utom konung Valdemar1).
Linköpingsbiskopens närvaro betyder väl i och för sig icke så mycket,
-eftersom ö fv e r e n s k o m m elsen träffades inom hans stift, men den
framstående plats, som hela brefvet igenom gifves honom och
de farhågor som uttalas rörande hans stift, gör det rimligt att
isätta denna öfverenskommelse i sammanhang med ett bref, som
konung Magnus synes hafva den 13 februari 1351 från Estland
sändt till Visby, med uppmaning till staden att rusta och att
med afseende på utsändandet af skeppen hörsamma drottsetens
befallning 2). Gotland hörde till Linköpings stift och det synes
’) Såsom egendomligt må antecknas, att bland de rådsherrar, som i detta
bref omtalas, finnes en väpnare Nicolaus in Reflostum, som kanske är den första
medlem af Vasaätten, som omtalas i svenska urkunder.
2) Jag har uppburit skarpt klander derföre att jag efter Strelow, den förste
som meddelat denna skrifvelse, hänfört den till år 1361. Alltid villig att
erkänna mig kunna begå misstag, fann jasj Strelows datering rimlig, emedan jag
icke hade funnit något alibi för konung Magnus efter den S januari. Sedan jag
skref s. 46 i min andel af Sveriges Historia och innan ofvan antydda kritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
