Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Den svenska kolonien i Rom under Medeltiden af E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
E. HILDEBRAND.
10
för hospitalet, som efter ett par år fortfarande finnes på
sin plats. Torqevmadas gunst, torde man få antaga, har
medverkat till denna lyckliga utgång, som likväl äfven tyckes lägga
i dagen att herr Erik förstått att rentvå sig från de hårda
beskyllningarna.
Men Kristiern I:s fiendskap hade icke upphört. Fyra år
senare riktades ett nytt angrepp mot den svenske föreståndaren.
Konungens prokurator i Rom och mäster Albrekt Krommedik,
en konungens gunstling, som denna tid vistades i Italien,
slutligen biskop i Lübeck, voro de, som nu på konungens bud
försökte drifva honom ur huset. En alfällig klosterbroder från
Reval, hvilken Erik måst utvisa ur hospitalet, hade slagit sig
tillsammans med dessa och beskylde honom nu att ha förskingrat
egodelarne och förtärt husets räntor i sällskap med dåliga
qvinnor och icke älska några andra. Det var mindre underligt,
att han vid detta upprepade anfall kände sig harmsen och trött
vid det hela, han bad konventet se sig om efter en annan
föreståndare, efter han blifvit så hårdt anklagad både inför konungen,
drottningen och många andra och storligen misstänkt. Han
uppmanar dem derjämte att skaffa sig en generalprokurator i Rom,
som kan näpsa sådant ofog, helst kardinalen Torqvemada nu ej
längre orkade med mycket. »Kristenheten» tillägger han i slutet
af sitt bref, talande om allmänna ämnen, »behöfver stora
förböner, hon är i stor våda och villa». Det var den tiden som
turkarnes framträngande upprörde hela Italien. Mästaren från
Rhodus hade personligen varit uti Rom och anropat kristenheten
om hjelp, och påfven Pius II umgicks med sina planer till ett
nytt korståg mot orienten, som han sjelf ville leda.
Skrifvelsen kom riktigt fram; den hade behöft nära fem
månader på vägen från Rom till Vadstena. Der hade ett
fullständigt omslag uti stämningen egt rum till den förföljde
mannens förmån. Konventet säger honom i sitt ytterst vänliga svar,
huru de förnummit att han hade godt vitnesbörd, först af gud,
och sedan af alla romare, liksom af Sveriges inbyggare, som
varit i huset, allt ifrån första dagen han kommit dit — så framt
de vilja tala sant. De bedja honom ej öfvergifva sin plats och
lofva vid tro och sanning att stå med honom i nöd och lust.
De hoppas att han omsider skall få vara der »i mak» och
till-lägga: »den är nu ej till, som vi bättre tro till än Eder, ty I
kunnen och viljen husets bästa och vårt, och derföre vilja vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
