Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
DEN SVENSKA KOLONIEN I ROM -UNDER MEDELTIDEN.
235
till prokurator och hoppades uppenbarligen mindre
motsträfvig-het hos honom: »jag skall lofva honom ett silfverkärl om 40
dukater, att han skall främja kanoniseringen. Sekreteraren
boren I gifva fyra duk. på hand och notarien två, men sedan
saken är afgjord bör kardinalen få sitt silfverkärl och de andra
resten«. Svenskarne måste följa med till palatset, blefvo
presenterade för kardinalen och gåfvo åt en af hans uppvaktning,
om det var sekreteraren eller notarien visste de icke,
handpenningen, men icke mer än en dukat i betraktande af att frågan
var uppskjuten och ingen visste, huru det kunde komma att gå.
Marinus låg emellertid öfver dem för att få äfven de fyra
du-katerna och slutligen måste de gifva fram dem, då han
förklarade sig redan ha lofvat dem och icke ville stå som lögnare för
deras skull. De lärde sig af erfarenheten att, såsom tidigare
en svensk prelat fått höra från Italien, man vid curian endast
älskade tar med ull. *) Men de lärde sig också att känna
Marinus: »det är icke en sådan man som han ser ut; han har en
len tunga, men jag fruktar att han har annat i hjertat än på
läpparne». De hade dessutom kommit under fund med att han
å den danske konungens vägnar vid curian utverkat mycket
mot Sverige, men kaniken Ragvald skulle taga afskrifter af
alltsammans, så snart det lät sig göra. Det var egentligen
Kristierns drottning Dorotea, som vid denna tid föll curian
besvärlig med sina suppliker mot svenskarne, hvilka icke ville
utlemna Örebro och hennes öfriga morgongåfvogods eller
lifgeding. 2) Den roll Marinus dervid spelade, kunde ej väcka
förtroende för honom uti Sverige. Vi finna honom i slutet af
samma år i hans stiftsstad Gammin såsom apostolisk nuntie
instämma det svenska riksrådet till Greifswald för att höra hvad
han å den helige fadrens vägnar hade att andraga i tvisten
mellan de båda rikena. Det ledde ej till någon påföljd.
Petrus Henri c i och herr Torkil hade emellertid fortfarande
sammanträden med kommissarierna för Katarinas kanonisering,
och man hoppades altjämt, att den skulle ske samtidigt med
»Curia Romana non curat ovem sine lana» Handskr. n. 6. Ups. Bibi.
2) Se Styffe, Bidrag etc. IV, s. LXXVIII ff. — Den anförda skrifvelsen är
daterad 1479 vid pingsttiden, men är mycket skadad. Skrifvaren torde
emellertid vara den ofvan nämnda Torkil, adressaten en prebendat i Vadstena, som vi
sedan finna i Rom. Märkligt nog nämnes icke ett ord om Hemming Gad, som
sålunda ännu icke torde ha anländt till staden. Ragvald Ingemundi, längre fram
samma år nämd till ärkedjekne i Upsala, framstår i stället som underhandlare.
Måhända efterträddes han först af Hemming.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
