Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Konung Magnus Eriksson och Skåne, 4, af Hans Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
E. HILDEBRAND. 38
enade med ett krigståg företaget till en annans förinon är
sjelfklart, men det bör vara lika klart, att icke den andra kunnat
lofva att betala eröfringen af landet med landet sjelft — ty
äfven om ordet »land» i krönikan kan beteckna större eller
mindre område, hade dock för visso ett afstående af Helsingborg
varit i hufvudsak detsamma som ett afstående af Skåne. Af
sådan anledning måste vi antaga, att konung Magnus, derest
tal verkligen var om öfverlätande af det vigtiga Helsingborg,
åtminstone stält dess afstående i sammanhang med vilkor, som
gjorde ett slutligt upplåtande till Danmark visserligen möjligt?
men på samma gång föga troligt: konung Magnus kan hafva
förbundit sig att för den lemnade hjelpen inom en viss tid till
konung Valdemar utbetala en summa penningar samt att, derest
detta löfte icke punktligt infriades, tills vidare, som säkerhet,
åt den danske konungen upplåta Helsingborg1). Det är dock
temligen lönlös möda att inlåta sig på spekulationer i detta
ämne, då vi sakna medel att kontrollera gissningarna.
Konung Valdemar uppträdde i Skåne med en här. Med
denna synes konung Magni trupper hafva förenats: ordet »synes»
gäller uteslutande föreningen, ty trots allt hvad man talat om
konung Magni overksamhet under detta konung Valdemars
fälttag, framgår otvetydigt af den samtida berättelsen om fäjden,
att äfven den svenska konungen hade trupper ute2). Härnad en
fortgick genom Skåne och Lister, i hvilket senare landskap
Sölvesborg intogs, och den danske konungen »tvang en stor
del af landet att tjena konung Magnus». Af brist på
proviant afbröt emellertid konung Valdemar fälttåget och vände
åter, medförande som fångar två af konung Magni män (jfr anm.
2 här nedan); som motiv härför, uppgifver krönikan allenast
konungens begär att icke komma hem vanus, hvilket vi väl få
öfversätta: med o förrättad t ärende eller med tomma händer.
Då konung Magnus, heter det vidare i krönikan, förnummit denna
sin bundsförvants våldsgerning och icke var villig att se
densamma upprepad, upplät han åt konung Valdemar hvarken slott
eller land — han ansåg sannolikt den danske konungen hafva
’) Till förmon för detta antagande synas mig följande ord i konung
Valdemars traktat med hertig Albrekt af den 10 augusti 1360 tala; — — scal
herthoge Alberd — — — vns koninghe Waldemei* vnd Cristofer, vnsem sone,
weder helpen van deme suluen koninghe van Sweden vnd van dem koninghrike
Sweden vinb de scult, daer wi se v m b sculdighen also dat vns daer ane nøghe.
2) Der talas om två personer såsom per regem Magnum conducti samt om
andra, qui sub eius conductu militabant.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
