Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Sveriges Historia under Konungarne af Pfalziska huset. Sjette delen. Carl XII. 2. Af F. F. Carlson, anm. af C. Annerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CDXXXIV
öfversigter och granskningar.
Det var kung August det gälde. Hans reträtt och Nar va s stora
fara dref emellertid Karl att vända sina vapen mot Ryssarne och
detta ehuru ringheten af de svenska stridskrafterna gjorde
undsättningsförsöket till ett verkligt vågspel. Men den lätta framgången
mot Danmark förenad med det gamla föraktet för ryssen hade födt
ett öfvermod utan like. Det är ganska betecknande för konungens
uppfattning af svårigheterna, att han kunde till Narvas kommendant
skrifva om sin lilla armé, att han kom »med en så stark militie,
som näst Guds hjelp skall vara nog att delogera bemälte patrask»
och att han ansåg alla förberedelser för vinterqvarter obehöfliga, då
man ej torde »hinna med mera än att förfölja fienden och fara
efter honom». Segern vid Narva befäste honom tyvärr i denna
öfvertygelse om att inga omöjligheter existerade och att allt berodde
af svärdets afgörande.
På ett olycksbringande sätt visade sig frukten af denna
uppfattning i det fatalistiska lugn, livarmed han efter Nar vaslaget lät
det nya gynnsamma ögonblick, som då öppnade sig att spränga det
rvskt-polska förbundet och återställa freden, gå förbi. Karls oböjliga
sinne underlättade, ja kanske gjorde ensamt möjlig den
sammanslutning af fienderna, som knappast Peters brinnande begär att tränga
fram till Östersjön, Augusts ränkfulla sinne och Patkuls glödande
energi varit i stånd att upprätthålla, derest Sverige klokt begagnat
situationen. Denna förändrades i hög grad, som författaren visar,
genom utbrottet af clen stora striden i vester om spanska arfvet, ty
Frankrikes intresse blef nu att förlänga kriget i öster, sedan det trott
sig finna att Karls segerrika vapen, om de blefve lediga, sannolikt
skulle stå till sjömakternas förfogande. Men Frankrikes gamle konung
dömde orätt, då han trodde att den vanliga statskonstens lagar gälde
för Karl XII (deri ligger den djupa skilnaden mellan de två regenter
som personifiera enväldets ytterlighet i bägge länderna), ty den svenske
konungen hade ej den ringaste lust att sluta fred. Förgäfves sökte
Piper nu att förena sin röst med den gamle grånade
kanslipresidentens, Bengt Oxenstjernas, för att hejda konungen på hans väg.
Deras föreställningar gjorde i hufvudsak, som författaren så träffande
säger, samma verkan »som vågens slag emot klippan». Hos Karl
hade tanken på att slutligen afsätta konung August tydligen fått
insteg. Det är omöjligt att annorlunda tolka det bleklagda nej han
i Mars 1701 afgaf å sjö m agt erna s fredsbemedling: »det skulle lända
vår gloire till bl a me, om vi någonsin skulle ingå med någon, som
sig så malhonnet prostituerat, den ringaste afhandling eller traktat».
Det ligger för vårt öra åtminstone något ohyggligt i det sätt, hvarpå
»ärans» kraf här betonas. Hur kontrasterar ej härmed förf:s
beskrifning på härens lidanden i livländska vinterqvarteren och den
förut hemsökta provinsens utblottande för krigets underhåll.
I Juni 1701 var svärdet ånyo slipadt. Det gälde som förf.
ådagalägger egentligen Ryssland, men först skulle Dünas lopp rensas
och sachsiska härens stridskraft försvagas. Det skedde genom den
lysande öfvergången af Düna den 7 Juli och fälttåget i Kurland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
