Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Öfversigter och granskningar - Norges Storthing. Förra Afdelningen af Nils Höjer, anm. af O. A.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NILS HÖJER, NORGES STORTHING.
LXXIII
af sådana frågor, "hvilkas behandlingssätt ej tydligen framgår af
grundlagen. Denna storthingets rätt har man härledt från ett
beslut, som fattades af den konstituerande riksförsamlingen den 11
Maj 1814 såsom svar på den föregående dag framkastade frågan,
huruvida de i grundlagens nuvarande § 75 uppräknade ärenden
skulle behandlas »enten af Odelsthinget alene, eller af Lagthinget
alene, eller af begge i Förening.» Beslutet lydde, att »Fordelingen
af bemeldte Forretninger skulde overlades till Storthinget selv.»
Detta beslut har man hittills tolkat såsom förutsättande, att vissa
frågor kunde omedelbart behandlas af båda thingen förenade till
en församling, och tilldelande storthinget befogenhet att afgöra,
hvilka dessa frågor skulle vara. Hr Höjer, hvars arbete till stor
del gar ut på att bevisa, att grundlagen icke tänkt sig storthinget
in pleno såsom omedelbart beslutande i någon fråga, anser det
ifrågavarande beslutet endast hafva afsett att öfverlemna åt hvarje
storthing att genom sitt reglemente bestämma, hvilka af de ärenden,
som tillhörde storthingets kompetens, skulle afgöras af odelsthinget,
hvilka af lagthinget, och hvilka af dessa båda thing samverkande
såsom särskilda afdelningar af storthinget. Någon tanke på, att
vissa ärenden skulle omedelbart afgöras af samladt storthing, skulle
således icke legat till grund för beslutet: alla frågor, som
storthinget i sin helhet egde att afgöra, skulle behandlas i den form,
som för lagar var föreskrifven, hvaraf följer, att konungen i alla
frågor, som ej voro från sanktion uttryckligen undantagna, skulle
ega veto, men detta endast suspensivt.
Att denna hr Höjers tolkning af riksförsamlingens ifrågavarande
beslut är riktigare än den hittills gällande, äro vi villige att erkänna.
Men obetingad giltighet torde den icke kunna anses ega. Till en
början är det väl icke så alldeles afgjordt, att riksförsamlingens
ledamöter voro så främmande för tanken på vissa frågors
behandling af samladt storthing, som de enligt hr Höj ers åsigt skola hafva
varit, sedan beslutet om t våk a m m arin d elni n gen med 2 rösters
öfvervigt hade kommit till stånd. Källan till detta tvåka m marsy st e m
har man att söka i B at a vi ska republikens författning af 1798.
Norska grundlagens stadgande (§ 49), att storthinget »består af två
afdelningar, ett lagthing och ett odelsthing», har der sin
motsvarighet i bestämmelsen, att den representerande kåren »är delad i två
kammare, kallade första och andra kammaren.» Sedan det stadgats,
huru denna delning skall försiggå, och att hvardera kammaren
konstituerar sig särskildt, heter det: »Sedan kamrarne på detta sätt
hafva konstituerat sig, samlas de aldrig mera i samma församlingssal.»
Detta stadgande upptogs icke i norska grundlagen, och vi kunna icke
anse, att det är till fullo ersatt med bestämmelsen i § 74 (nuvarande
§§ 73, 74), m om. 3: »Hvarje thing håller sina sammankomster
särskildt och utnämner sin egen president och sekreterare.» Om också
denna bestämmelse utan tvifvel närmast torde hafva syftat på de i
det näst föregående momentet nämnda lagthinget och odelsthinget,
så är dock att märka, att i samma moment nämnes äfven storthin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
