Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Johan Adolph Clodts anteckningar af Martin Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208
JOHAN ADOLPH CLODTS ANTECKNINGAR.
Sven Lagerbrings föredöme originalet på det närmaste blifvit
följdt. Den andra och vigtigare meddelas i författarens egen
utförliga berättelse.
Intet, som varit af vigt har i den förra blifvit förbigånget;
ingenstädes har något blifvit tillagdt. Det är Johan Adolph
Clodts anteckningar, blott bragte vårt folk och vår tid närmare.
Clodts anteckningar inledas med ett förord, hvilket ej bör
förbigås, då det lemnar ett bidrag till kännedomen om
författarens personlighet, de förhållanden och den stämning, hvari han
företagit sitt arbete. Sjelf kallar han det ett
» Avertissement an einen jedweden, dem diese mémoires
entweder par hazarde oder mit consens oder durch sonst
andere zufallen in den händen kommen möchten,
führnemlich aber
an meine hertzliebe und werthe angeliörige.»
Det är dateradt öfverstelöjtnantsbostället Friggesby i
Nyland den 1 Oktober 1699 och lemnar sålunda en säker uppgift
rörande tidpunkten för anteckningarnes författande.
I detta förord, som upptager handskriftens 4 första
qvart-blad, redogör Clodt utförligt för de bevekelsegrunder, hvilka
föranledt honom till författandet. Först försäkrar han, att han ej
dervid ledts af någon »eitele vanité, welche nicht minder von
vernünftigen als malicieusen leuten mir verdacht und mit fug
zur disavantage expliciret werden könte»: han vet väl, att hans
vandel och hans »avantures» ej äro af den beskaffenhet, att de
kunna vara efterverlden till ett exempel och att hvad honom
till rykte och någon gloire kan lända, det har han endast och
allenast Guds nåd att tacka för, hvilken ledt honom ur så många
olyckor och farligheter.
Men hans bevekelsegrunder äro i korthet följande:
1. För att han sjelf måtte göra en tillbakablick på de otaliga
välgerningar, de rika källor af den aldra högstes outgrundeliga
godhet och barmhertighet, ur hvilka han öst alltifrån sin barndom
och under hela sitt lif, så att han med ett ödmjukt hjerta och
tacksamt sinne måtte desamma erkänna, helst han i stället för
sina många Gudi misshagliga gerningar, »— die Seine Aller
heiligste Majestät beständig beleidiget, — lauter Ungnade und
Verwerfung verdienet habe.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
