Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bidrag till historien om Sigismunds förhållande till det Habsburgska huset 1589—1604 af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
II. HJÄRNE.
Det är bekant, att sa väl konung Johan som Sigismund
sjelf med temligen tungt hjerta beslöto sig för att mottaga
kallelsen till den polska kronan, som endast en del af den väljande
adeln hade anförtrott at den svenske tronföljaren 1). Kanske
den förnämsta orsaken, hvarföre konung Johan så ifrigt hade
arbetat för sin sons val, var en fullkomligt befogad fruktan, att
den ryske tsaren möjligen eljest skulle blifva den lycklige och
förena de båda slaviska rikenas makt emot Sverige. Denna
fara var visserligen nu försvunnen, men i stället hotade en
konflikt med kejsaren och hans ätt, hvilkas o vänskap icke kunde vara
annat än högst oläglig för Sverige. Dessutom kände sig Johan
III foga tilltalad af den polska statsförfattningens an ti
monarkiska skaplynne, och de polska anspråken på Sveriges
besittningar i Lifland voro äfven i hög grad motbjudande för honom.
Sigismund var icke heller den man, som förtröstansfullt kunde
beträda en bana, full af svårigheter och äfventyrliga utsigter.
Hans karakter var ännu ringa utvecklad och oklar äfven för
personer, som med honom stått i närmare beröring. En af
Sigismunds polske samtida berättar, att Erik Sparre, när den unge
konungen aflade sin edliga försäkran i Olivas klosterkyrka,
den 7 Oktober 1587, sade till de närvarande polske
senatorerna: »Han är ung, blott 22 år gammal, och liknar en bok,
der ingenting är skrifvet. Hvad polackarne der inrista, det skall
fastna som i vax. Om I gören en god eller dålig herre af
honom, kunnen I tillskrifva eder det sjelfve, ty för hans naturs
godhet borgar hans fader och Sverige» 2). Det dröjde icke länge,
förr än polackarne, i synnerhet just det parti, som hade gen
om-drifvit Sigismunds val, började fatta misshag till hans person.
Han föreföll dem stel och tillbakadragen, mera benägen för tyska
än för polska seder, och man tyckte illa vara, att bland hans
förtrogne funnos åtskilliga personer af svensk och tysk härkomst.
Det misstänktes, att hans syster Anna och hennes hofdamer
utöfvade ett obehörigt inflytande på hans beslut och handlingar.
Kanslern Johan Zamojski, som hade förskaffat honom kronan och
tillfångatagit hans medtäflare, erkehertig Maximilian, i öppen
drabbning, fann sig missbelåten med »den tigande djefvulsungen»,
M Ahlqvist, Om aristokratien under Johan deri tredjes regering, I, s. 98—102.
2) Ur Stanislaus Albrecht Radziwills anteckningar, anf. af Przezdziecki,
Lis ty Annibcila z Kapuy (påfl. nuntien Hannibals af Kapua bref), Warschau 1852,
sid. 97. Ett liknande yttrande tillskrifves vojevoden Lesniowolski i Piaseckis
Chronica (sub anno 1587).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
