Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bidrag till historien om Sigismunds förhållande till det Habsburgska huset 1589—1604 af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUNDS FÖRHÅLLANDE TILL DET HABSBURGSKA HUSET. 243
såsom han lär hafva kallat konungen, och lät honom pä ett
tryckande sätt känna sin öfverlägsenhet.
Det var derför icke underligt, att Sigismund hade svårt,
med sitt inbundna och tröga, men stolta sinnelag, att göra sig
rätt hemmastadd bland de liflige, orolige polackarne. Bäst för—
liktes han med några af de förnämste prelaterna, ehuru jus;
ibland dem Maximilian hade haft sina mäktigaste anhängare
Men han öfverensstämde med dem både i deras strängare
kyrkliga riktning och i motviljan för en brytning med det
österrikiska huset, som till en början hade visat mycken förbittring
öfver den skymf en ’ af dess medlemmar hade lidit i Polen, men
som vid närmare besinnande, till en del i följd af kardinal
Aldobrandinis bemedling å påfvens vägnar, hade föredragit att
på fredlig väg söka en upppgörelse af trontvisten. Efter
långvariga underhandlingar, som väsentligen försvårades genom
Zamojski s öfvermod och envishet, afslöts af de båda rikenas
legater fördraget i Beuthen-Bendzin (9 Mars 1589), enligt hvilket
Maximilian skulle afsäga sig alla anspråk på polska kronan.
Fördraget skulle med ed bekräftas af Sigismund och polska
riksdagen å ena sidan, af kejsaren, Maximilian sjelf, alla öfrige
erk eher ti gar samt de ungerska, böhmiska, mähriska, schlesiska
och österrikiska ständerna å andra sidan. Den polska
ratifikationen försiggick i vederbörlig ordning, men vid det österrikiska
hofvet gjorde man invändningar emot de föreskrifna
formaliteterna såsom kränkande för kejsarens och hans familjs värdighet.
Till slut beqvämade sig kejsar Rudolf att personligen gå eden
inför de polska sändebuden i Prag. Erkehertigarne afgåfvo en
skriftlig försäkran ; ständerna besvuro traktaten, med undantag
af de ungerska, som af särskilda orsaker icke ville deltaga i
denna bekräftelse. Likväl lofvade kejsaren genom ett särskildt
sändebud, som han affärdade jemte kardinal Georg Radziwi 11
och de öfrige polske legaterna, att utverka de ungerska
ständernas samtycke vid nästa riksdag, om blott erkehertig
Maximilian genast lössläpptes. Zamojski yrkade på alla
fördrags-vilkorens stränga uppfyllelse, men konung Sigismund genomdref
dock emot hans vilja, att kejsarens ed och anbud af polska
senaten antogos, och att Maximilian skulle befrias, så framt ban
sjelf besvure traktaten.
Emellertid sökte Sigismund i hemlighet att ännu mer närma
sig det habsburgska huset. Redan 1587 hade Maximilians polske
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
