Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bidrag till historien om Sigismunds förhållande till det Habsburgska huset 1589—1604 af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
II. HJÄRNE.
Erkehertig Maximilian hade, när han enligt Sigismunds
befallning blifvit lösgifven och väl kommit öfver den schlesisk-polska
gränsen, till sina polske ledsagares förvåning rent ut vägrat att
med ed bekräfta sin afsägelse af kronan, såsom det stadgades i
fördraget. Han hade nemligen ännu i sin fångenskap hört talas
om Sigismunds önskan att lemna Polen, och han ville nu så
mycket mindre uppgifva sina anspråk, vore det ock till förmån
för en af sina bröder. Det var alltså fara för handen, att en
splittring skulle inträda inom sjelfva det kejserliga huset, om
erkehertig Ernst antoge Sigismunds förslag. Dessutom fruktade
man, att Sigismund, som ännu icke hade återvändt från Reval,
skulle utan vidare begifva sig till Sverige med sin fader, lemna
den polska kronan i sticket och derigenom beröfva sig möj
1ig-lieteii att utföra hvad lian hade förespeglat erkehertig Ernst.
Kejsar Rudolf gaf derför denne det rådet att begära någon
betänketid, tills förhållandena hunnit reda sig. Erkehertig Ernst
skref också i denna syftning till Gustaf Brahe (Sept, 1589).
Sigismund svalnade ingalunda i sin ifver för den ifrågasatta
uppgörelsen. I Februari 1590 måste han visserligen på cle
polska ständernas yrkande officielt anhålla hos kejsaren, att denne
matte förmå Maximilian till afläggande af det föreskrifna edliga
löftet, men samtidigt sände lian en af sina förtrogne, Johan
Secyminski, till erkehertig Ernst, som just dä uppehöll sig i
Prag. I anledning deraf tillspordes cle kejserlige rådgifvarne,
hvilka tillstyrkte anbudets mottagande för Ernsts räkning,
eftersom å ena sidan Polens förening med österrikiska huset var af
så stor betydelse med hänsyn till kristenhetens välfärd och
rikets försvar emot turkarne, å andra sidan allt hopp syntes
vara ute för Maximilian. Erkeb ertigarne Karl af Steyermark och
Ferdinand af Tyrolen voro af s aili m a tanke; likaledes var
påfven för saken, åtminstone efter hvad nuntien försäkrade
erkehertig Ferdinand. Endast erkehertig Mathias förfäktade i viss
mån Maximilians anspråk. Erkehertig Ernst anhöll i ett bref
af den 23 Februari, att Maximilian, som redan omedelbart efter
sin hemkomst från Polen hade blifvit i förtroende underrättad
om saken, måtte tillkännagifva sin åsigt derom, och tillika
utvecklade han de skäl, som talade för antagandet af Sigismunds
anbud. Maximilian, som befann sig på en resa i Tyskland,
svarade först ett par gånger undvikande, att han ville hemta
råd af sin broder Ferdinand, men påminde Ernst om sin egen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
