Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bidrag till historien om Sigismunds förhållande till det Habsburgska huset 1589—1604 af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252
II. HJÄRNE.
ansvar icke gingo igenom i deras falla omfattning. Zamojski,
Lesniowolski m. fl. Sigismunds förre anhängare fingo tillfälle att
framdraga hvarjehanda bevis för hans »praktiker» med
habs–burgarne, under det att de förre »maximilianisterna» togo hans
försvar i senaten och inför landtbåden. Till slut synes primas
Karnkowski, som i början af riksdagen hade nyttjat mycket
skarpa ordalag emot konungen, hafva förmått honom att lugna
sinnena genom en »deklaration», som beröfvade kanslern
möjligheten att drifva saken till det yttersta. Riksdagen upplöstes
under tumult utan »konstitution» eller samfäldt beslutJ).
För Sigismund var det dock nu ute med den så mycket
omhuldade planen att nedlägga kronan till förmån för
erkeher-tig Ernst. Denne utnämndes året derpå af Filip II till ståt-
*) »Inqvisitionsriksdagens» verkliga förlopp är ännu icke noggrant utredt.
Heidenstein och Piasecki, som senare författare i allinänhet hafva följt, framställa
händelserna allt igenom i en för Sigismund förödmjukande dager; men på deras
opartiskhet har man grundade skäl att tvifla. En annan samtida, Joachim
Biel-ski (i sin polska krönika, utgifven i Warschau 1851), gifver i sin kortfattade,
men objektivt hållna berättelse ett tydligare begrepp om Karnkowskis
betydelsefulla inflytande. Af de nyare har Szujski i ett tidigare arbete (Dzieje, III,
sid. 187) följt den för konungen minst förmånliga uppfattningen, i ett senare
åter (Historya, sid. 224) tolkat saken sålunda, att Karnkowski, »säkerligen icke
utan påstötning från Rom», arbetat för konungens qvarstannande i Polen mot
vilkor, att polackarne åtoge sig att hjelpa honom vid försvaret af hans svenska
tron. Uppmuntrad häraf skalle konungen då hafva framstält den begäran till
ständerna, att de måtte affärda en legation till Sverige för att, efter undersökning af den
dervarande ställningen, afgöra, huruvida konungens ditresa vore nödvändig eller ej.
Genom denna »oväntade vändning» skulle Zamojskis anhängare hafva blifvit
förvirrade, enär de hvarken ville eller kunde åtaga sig något ansvar för Sigismunds
svenska krona, hvadan »kanslern lemnade riksdagen med ett uppenbart nederlag».
Hos Niemcewicz (Panow. Zygm. III, I, kap. 5), skildras riksdagen till en del
efter ett samtidigt diarium, hvarur utdrag anföras. Enligt detta yttrade
Karnkowski bland annat: »Nådigste konung, du herskar öfver frie män, öfver
välborne ädlingar, hvilkas likar icke finnas hos något annat folk. Och dock vet du
ej, att du är högre i ära än din fader, som, efter hvad man har berättat mig,
råder endast öfver bönder. Betänk, hvad högtsalig konung Stefan sade : jag skall
en sjång qväsa desse svenske småkonungar och lära dem att hålla sig stilla».
Det berättas vidare, att Zamojski uppläste ett bref från en svensk herre till en polsk
senator, hvari det hette: »I yrken på eder herres qvarstannande, men han kan
ingalunda förpaktas till eder». Då bad storkronmarskalken Zamojski att icke
nämna brefskrifvarens namn, emedan han eljes vore nödsakad att låta halshugga
mannen. Konungens deklaration fins bäst återgifven hos Bielski (sid. 183).
Sigismund lofvar deri att icke hysa agg till någon för hvad som passerat och att
aldrig öfvergifva riket. Om hans närvaro af vigtiga orsaker tarfvades i Sverige,
föredroge han, att riksdagen afsände legater till Sveriges konung och ständer för
att underhandla med dem, huruledes konupgen efter sin faders död måtte kunna
tilltrada sitt arfrike. Doge åter konung Johan, förbehöll sig Sigismund, enligt
sina pacta, rätt att fara till Sverige med ständernas vetskap. Slutligen rådde
han ständerna att genom en beskickning hos hans fader utverka, att denne
uppmanade »angränsande herrar» att icke vidare störa Polens lugn; »med sina egna
ville konungen göra en säker och rättfärdig process, så att ingen hädanefter
skulle understå sig något sådant».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
