Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Bidrag till historien om Sigismunds förhållande till det Habsburgska huset 1589—1604 af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SIGISMUNDS FÖRHÅLLANDE TILL DET HABSBURGSKA HUSET. . 253
hållare i Nederländerna, der han dog 1595. På Sigismunds
begäran skickade han de bref, som han mottagit af honom,
medan underhandlingarna om polska tronföljden pågingo, till
hans svärmoder erkehertiginnan Maria, som i Grätz lär
egenhändigt hafva öfverantvardat dem åt lågorna 1).
*) Att Zamojski liar haft bevis i handom emot konungen, kan knappast
betviflas. Heidenstein säger, att han på mötet i Lublin framlade »bref från
kejsaren och andre furstar»; Piasecki omtalar, att Zamojski på riksdagen i
Warschau visat bref till erkehertig Ernst med konungens egen underskrift, men att
regalisterna förklarat dem vara förfalskade af en skrifvare, som lärt sig härma
konungens hand, ehuru denne skrifvare, som sedermera greps, sattes i fängelse
i Marienburg och till och med underkastades tortur, aldrig ville erkänna något
dylikt. Huru Zamojski erhållit dessa bref och den första underrättelsen om
saken, förtäljes olika. Heidenstein (i Zatnojskis biografi) säger, att kardinal
Aldo-brandini i hans egen närvaro visat kanslern aftalet emellan konungen och Ernst.
Enligt andre författare har Lambert Wrader af pratsamhet förrådt saken för en
italiensk läkare, som sedan underrättat Zamojski. Hos Naruszewicz (Chodkiewicz’
biografi, Krakau 1858, I, sid. 118, not.) meddelas efter en samtidig handskrift i
kungliga biblioteket i Warschau en ganska intressant berättelse om »österrikarnes
praktiker år 1592». Det heter der, att »österrikarne» efter Sigismunds val
skickat säudebud till konung Johan och hotat honom dermed, att, om han icke
hemtade Sigismund tillbaka, skulle de förklara krig emot honom, ingå förbund med
dansken och moskoviten och såsom tronpretendent emot honom uppsätta »hans
brorson Henrik (!), hvars fader förut hade varit konung och blifvit galen». Denne
»Henrik» vistades då än i Polen och än i Tyskland. Konung Johan hade då blifvit
rädd och inbjudit sin son till Reval, der han »med tårar« bad honom återvända. Till
Reval sände ock österrikarne ett förslag till traktat, hvars vilkor uppräknas, till en del
riktigt, till en del oriktigt (bl. a. lofvas, att »Henrik» skall halshuggas). Sigismund
lofvade att återvända till Sverige inom ett år, och när detta icke skedde, hämnades
konung Johan på »de svenske grefvar», som lofvat att bringa honom hem. Desse
bådo då Sigismund att så snart som möjligt besvärja fördraget med erkehertig Ernst,
hvilket han gjorde i biskopens af Breslau närvaro. Med de förseglade och
un-derskrifna brefven reste »en grefve, konungens broder» (eller »frände») till Ernst
och tog på vägen in hos starosten i Oswiencim vid schlesiska gränsen. Denne
undfägnade honom så väl, att han blef drucken, hvarpå starosten lät en ung dam
frånstjäla den sofvande nycklarne till hans schatull och borttaga brefven. Dessa
öfversändes till Zamojski, som visade dem i Jendrzejow. Konungen hade för
öfrigt under tystnadsed meddelat saken för flere polske herrar, bland dem
Karn-kowski, och kardinal Radziwill, hvilka gifvit sitt samtycke. Lesniowolski sändes till
Zamojski för att vinna äfven honom, hvilket misslyckades, hvadan konungen blef
förbittrad på dem båda. Emellertid kommo erkehertigarne Ernst och Maximilian
i osämja för detta ärendes skull (»de hade nära nog slagit ihjäl hvarandra», heter
det), och Maximilian skickade sin hofmästares sekreterare med bref derom till
åtskillige herrar i Polen. "Furstbiskopen af Breslau, inför hvilken konungen
hade svurit sin ed, var hos konungen äfven vid hans bröllop och påminde honom,
att han skulle uppfylla sitt löfte, under hotelse med bannlysning af påfven». —
honung Johan beklagar sig ofta under loppet af 1588 i sina bref till Sigismund öfver
kejsarens ohöfliga skrifvelser, talar om »de österrikiskes trotsighet» o. s. v. Han
omnämner äfven i sammanhang dermed konung Eriks son Gustaf (Norrköping den
12 Juli, R. Reg. 1588, fol. 171 verso): »Hvad kong Eriks son tillkommer,
ändock vi väl tillförene hafve haft varkunsamhet öfver hans fattigdom, dock efter
OSS nu sedan är blifvet tillkännagifva, att kan skall kafva gifvit sig till biskopen Titi
Olumutz under kejsarens försvar, såsom han ock der skall utsprida mycket
otillbörligt och förakteligt tal om vår käre son, så ock stygge och vanskapelige
mål-ainger, kunne vi icke veta, hvad förhoppning vi om honom hafva skole. Och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
