Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Adolph Clodts anteckningar af Martin Weibull - Relation om slaget vid Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
JOHAN ADOLPH CLODTS ANTECKNINGAR.
och förebygga nya — allt medan vår allernådigste konungs vunna
seger öfver fiendens venstra flygel ännu var för oss obekant
och när derjemte vår öfverste, ofta nämde Christoffer
Gyllenstjerna, af hvilken vi allena hade att taga order, ingenstädes
var att se; funno vi tryggast för oss vara, att äfven vi begåfvo
oss bakom några gärdesgårdar och diken på fältet, dit spillrorna
af vårt krossade infanteri samlats af general Schultz och der
äfven dragoner och det kavalleri, som stått i infanteriets reserv,
fattat stånd, aldra helst som fienden ej syntes göra min af att
våga något ytterligare angrepp på oss, utan mera tycktes vara
angelägen att åter bringa i ordning och uppställa sina egna i
temlig förvirring stadda trupper.
Det var under detta frivilliga återtåg som vi — och i
synnerhet jag, derför att han stannade just framför det kompani jag
kommenderade, — åter fingo syn på vår högt älskade öfverste
Christoffer Gyllenstjerna, kär för oss, gemene man så väl som
officerare, ej mindre för sitt milda och höfliga sätt såsom
befälhafvare än för sin oöfverträffliga tapperhet — »die bravoure im
höchsten pointe». Vi sågo honom i ett högst jämmerfullt tillstånd
återvända till oss, på en vacker och för mig ej okänd väl
mun-derad häst, men helt och hållet utan kläder och alldeles nedblodad
af flera sår, de flesta i hufvud och ansigte, hvilka så förställde
honom, att endast rösten gjorde möjligt att honom igenkänna.
Den olyckan hade inträffat, att när han sett gardets tredje
bataljon stadd i nöd och förvirring, derför att dess befälhafvare
kapten Rehbinder och flera andra officerare i första begynnelsen
blifvit dödligt sårade och kapten Stormhatt, som efter Rehbinder
trädt i befälet, stupat, hade han i afsigt att återställa
ordningen och bringa bataljonen till att åter hålla stånd ilat dit och
ställt sig sjelf framför fronten för att verka genom sitt
föredöme och sin ledning, men dervid fått hästen skjuten under sig
och sålunda hemfallit åt de segrande fiendernas första raseri.
Han hade då blifvit så illa tilltygad och så pluudrad in på
kläderna, som man såg honom, och när fienderna åter drogo sig
undan, hade de låtit honom ligga bland de döda, in till dess ett
lyckligt öde fogat, — hvarförutan denne tappre herre kanske
aldrig mera återkommit — att min stjufmors son, dåvarande
kaptenlöjtnanten vid Baranofska regementet till häst, Fabian
Gustaf Wrangel, lyft honom upp på en af sina egna hästar, i
stället för den, hvilken fallit under den sårade, och fört honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
