Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Adolph Clodts anteckningar af Martin Weibull - Relation om slaget vid Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
310
JOHAN ADOLPH CLODTS ANTECKNINGAR.
samma äfventyr samt livad som för dem kan vara lärorikt, äfven
få berätta följande små enskilda drag, fastän de ej tillhöra
detta fältslags stora händelser — och detta så mycket mera,
som rättvisan kräfver det och jag billigtvis skulle känna
samvetsagg, om jag med stillatigande förbiginge den yttring af ett
ovanligt ädelmod, som icke en utan tvänne gånger framträdde hos
en person, af hvilken jag dittills försport mera af oförsonlig
fiendskap än af broderlig kärlek. — Så snart de sist omtalta
bataljonerna, med hvilka vi två olika gånger sammandrabbade, innan
de af oss öfverväldigades, begynte nedlägga gevär och bedja om
qvarter, såg jag nämligen komma till mig min stjufbroder Fabian
Gustaf Wrangel (densamme som på ofvan omtalta sätt genom
att ädelmodigt öfverlåta sin häst räddat öfverste Christoffer
Gyllenstjerna från att falla i dåvarande kaptenens vid danska
konungens lifregemente, grefve Reises1) händer), nu förande vid
handen grefve Reise afklädd ända till underkläderna. Han bad
mig förlåta det hat han visat mig från vår första bekantskap
till denna stund och förvandla det i en lika stark kärlek och
vänskap — ett hat, som haft sin enda grund i täflan och som
ofta, då vi råkats i våra föräldrars hus, gifvit anledning till
förvecklingar och tilldragelser, hvilka förorsakat dem oro och
grämelse och som kanske nu, om ej bataljen inträffat, skulle
fört till olycksdigra följder. Han bad med särdeles vänlighet och
förbindlighet — »auf besonders obligeante och honnête manier» —
att jag skulle taga under mitt beskydd och min omvårdnad hans
fånge, hvars fånge han sjelf några timmar varit, och låta denne
njuta ali höflighet och tjenstbevisning, medan han sjelf såg sig
om efter en häst, på hvilken han kunde återvända till den trupp
han tillhörde. Han skulle betrakta detta såsom ett högsta bevis
på att jag verkligen förgätit hans förra obetänksamheter, hvilka
han ångrade. Men i synnerhet blefvo jag och alla närvarande
intagna af beundran, när den i min vård öfverlemnade grefve
Reise, som låtit taga från honom både kläderna och den sista
styfver han egt på sig, nu tillika med hans egna penningar ville
tillställa honom äfven sin späckade börs och han då afböjde
att emottaga det ena ej mindre än det andra, under det han
yttrade följande ord : »Herr Graf, Er darf vielleicht nach diesem
mehr b en ö thi get sein wie ich!»
*) kanske Reuss.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
