Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Adolph Clodts anteckningar af Martin Weibull - Relation om slaget vid Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FÖKE SLAGET VID LUND.
311
Men knappt hade vi lösgjort oss från den sist omtalte
fienden och anstaltat om fångarnes säkerhet, förrän vi sågo ett nytt
arbete begynna. Befälhafvaren öfver de fiendtliga trupperna, som
sett denna strid vara mer än tvänne timmar och som bemärkt
den fördel vi hade öfver deras venstra flygel, afsände ej endast 3
bataljoner infanteri utan också några sqvadroner kavalleri från
den högra flygeln, hvilka angrepo oss med nästan större kraft, än
någon gjort förut, och äfven gåfvo oss mera att uträtta, — till
dess, liksom med ett slag, hela denna styrka mot vår förmodan
vände om och med stor skyndsamhet och ifver lemnade oss som
herrar öfver slagfältet — »mit genügsamer precipitance und
empressement uns maistre von dem champ de bataille Hessen». Yi
hade ej spunnit silke i striden ; vi sågo hälften af våra
kombattanter utsträckta på valplatsen. De vände mot sitt förra läger,
lemnande större delen, eller riktigare sagdt, nästan allt sitt
infanteri och sina kanoner. Dermed fingo vi några ögonblicks
andrum för att återställa den stora oordning, som uppstått.
Under denna korta mellantid och hvila hände mig ett
äfven-tyr? som förorsakade mig i lika hög grad på samma gång smärta
och häpnad. En främmande officer af särdeles utmärkt yttre,
hvilken under träffningen blifvit sårad i högra skuldran och
derefter gifvit sig fången till mig, föll mig, vid det han hörde mitt
namn, hänryckt om halsen med orden: »Ach, mein edlester
bruder !» utan tvifvel af den orsak, att han, på grund af en viss
likhet mellan oss, tog mig för min broder Carl Gustaf, som han
kanske lärt känna i utlandet. Men midt under betygandet af
sin glädje deröfver skulle han beklagligen omkomma, ty en
korporal på det kompani jag kommenderade gaf akt derpå och
då denne i hastigheten ej kunde tänka sig dylika ömhetsbetygelser
af en fiende, utan trodde att han ville göra mig något ondt,
rände han sin värja genom den olycklige, från halsen och ned i
underlifvet, innan jag var i stånd att bemärka det, så att han
liflös sjönk ur mina armar. Denna sorgliga tilldragelse gjorde
mig så mycket mera nedslagen, som jag ej kunde få tid och
tillfälle att af de andra fångna fienderna erhålla kunskap om
hans namn, enär det var just i samma ögonblick som vi fingo
upplysning om orsaken, hvarför fienderna, just när segren ännu
vägde, så plötsligt och oförmodadt uppgåfvo striden och lemnade
slagfältet åt oss. Snarare hade de nämligen ej försvunnit ur
vår syn och undkommit bakom de mellanliggande kullarne och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
