Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Johan Adolph Clodts anteckningar af Martin Weibull - Relation om slaget vid Lund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
314
JOHAN ADOLPH CLODTS ANTECKNINGAR.
ett så oväntadt motstånd (hvilket han också ofta hördes med
egen hög mun prisa och beundra) att det ej stod till att betvinga,
förrän vi med infanteriet hunno anlända. Förnämsta orsaken
härtill var, att kavalleriet ej mera egde den styrka, som kräfdes
för ett dylikt angrepp, enär ryttaren måste använda större möda
att få sina hästar ur stället, än som kräfdes för att tillintetgöra
dessa fiender, hvilka försvarade sig med yttersta fasthet. Också
lyste ur ryttarnes ögon en grämelse öfver, att detta hinder skulle
finnas för dem att efter så många denna dag vunna segrar ej
förmå öfvervinna en så liten, från allt stöd afskuren hop. Yi
hade emellertid knappast anländt, förrän vi samtliga med
hjert-ligaste fröjd sågo vår konung ila till oss — ty den kärlek vi
hyste för vår dyre herre hade hittills hållit en hvar af oss i
högsta oro för hans heliga person, hvilken han hvarje ögonblick
utsatt för de högsta faror — och hörde honom i de
aller-nådigaste uttryck uppmana oss att utföra hvad kavalleriet ej
mera var i stånd till och nederslå högmodet och
hårdnacken-heten hos dessa små öfverlefvor af fienden. Han var i detta
ögonblick ej mera blott vår konung, utan snarare vår store
Mars, ett namn, som jag med så mycket större fog kan tillägga
denne glorvördigste monark, som man hvarken i föregående eller
följande sekler sett och hört eller skall höra, att ett krönt
hufvud under eget högt anförande med egen hand en enda gång
blott vågat sig in bland fienderna, der svårigheterna varit de största
och motståndet det häftigaste, då han deremot under en hel dag
gjort sig en vana deraf. Hans gestalt var en Adonis’: aldrig
syntes oss något mera tjusande, än den heroiska minen, som
stridens hetta och fröjden öfver den så herrliga vunna segern
framkallade i hans anlete; äfven i skönhet öfverglänste han alla
andra furstar i Europa, denne älskansvärde herre.
I ofvan omtalta uttryck talte han till sitt garde eller rättare
till de fä, som .deraf ännu funnos qvar, och värdigades i egen
hög person anföra oss mot den nämda fyrkanten, sedan han
först beordrat generallöjtnant Schultz att på samma gång falla
i flanken med hvad öfrigt infanteri som kunde följa. Men
general Bibou, som der förde befälet, visade i samma ögonblick
en så grundlig krigserfarenhet och skicklighet, som han förut
visat stor fasthet och bravur. Han kastade sig med en
förvånande hastighet och dock under bibehållande af god ordning
inom den höga kyrkogårdsmur, hvilken omgaf den omtalta kyrkan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
