Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Wallenstein och hans förbindelser med svenskarne af E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillfredsställelse, men som vi sett, förhöll det sig på alldeles
motsatt vis; »restitueringen» hade ju varit utgångspunkten i
Wallensteins meddelanden både till Bubna och Arnim, och att han låtit
dem fatta året 1618 som utgångspunkt, är påtagligt. Det är
under sådana förhållanden ej så underligt, om han sagt till
Bubna och Thurn att rätta stunden ej var kommen. Han har
funnit sig sviken i sitt hopp på de katolskes eftergifvenhet. —
Men har han icke tänkt på det af Oxenstierna föreslagna
alternativet? Vi äro visserligen skyldiga att erinra oss det svar han
i det afseendet redan gifvit Bubna (se s. 400), men sällsamt är
det i alla fall, att samma dag, som mötet i Strigau egde rum
mellan Trzka och Thurn, har hertig Frans Albrecht af
Lauenburg på Wallensteins uppmaning skriftligen vändt sig till
kurfursten i Sachsen, att han skulle tillåta grefve Kinsky att få
komma till honom, ehuru det ej synes ha ledt till något
resultat, och att L. Nicolai böhmiske korrespondent på samma tid
har befunnit sig vid högqvarteret i Schlesien, derifrån han
stundligen väntades åter med underrättelser till Dresden[1]. I
hvilket fall som helst har Wallenstein ryggat tillbaka for att
använda de yttersta medel, han förespeglat, eller icke haft allvar
dermed. Traktaten kan redan nu betraktas som afbruten.
Den väckte också numera endast misstro hos de svenske
statsmännen; L. Nicolai uti Dresden kunde icke nog starkt
uttrycka densamma och hade beklagat sig för Feuquières, som också
gjort kurfursten föreställningar. Denne svarade blott att saken
försiggått honom oåtspord och att han ej kunde göra densamma
ogjord. Misstron ökades ännu mer genom sachsiska hofvets och
Arnims uppförande. Denne fältherre, som var så stark i orden,
när det gälde utmåla landets eller härens nöd och fiendens
öfverlägsenhet, och outtröttlig, när det var fråga om hemliga
budskickningar, hade hållit ett par dagars öfverläggningar med kurfursten
och hans förtrogne uti Ortrand med anledning af stilleståndet.
Hvad der afhandlades insvepte man i det djupaste dunkel. L.
Nicolai fick på sina frågor de kyligaste svar: ingenting af vigt
hade förelupit; och det lyckades icke bättre för de andra
sändebuden. Man känner numera förhandlingarna[2]; de vitna endast
om det sachsiska hofvets villrådighet och om den afvoghet emot
Sverige, som mer och mer bemäktigade sig icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
