Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Wallenstein och hans förbindelser med svenskarne af E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
städer och fästningar, liksom slagna af skräck, öppnade sina portar
för honom.
På detta sätt slutade, för andra gången, en underhandling
som redan mystifierade samtiden och sedan dess framkallat så
olika omdömen. De som senast yttrat sig om saken beropa sig
på, att särskildt denna senare underhandling fördes med kejsarens
vetskap och under »ständig kommunikation» med honom[1]. Det
har dock varit svårt för dem att komma ifrån underhandlingen
med Oxenstierna, och Thurns bref ha de ej känt till. Hr
Schebeks förtviflade försök att få de aktstycken, som belysa
densamma, förklarade för oäkta förtjena ej något allvarligt
bemötande. Hr Hallwich åter anför, liksom många fore honom, ett
Wallensteins bref af d. 2 september, der han ogillar att Arnim
begifver sig »ut i riket», emedan det ej skulle lända till fredens
befrämjande. Det är emellertid uppenbart att Arnim ansåg sig
ha rest med Wallensteins vetskap och begifvande och så
framstält saken. — Att kejsaren vetat om den senare
underhandlingen, om ej från början dock snart, är visst, liksom att
Wallenstein meddelade sig med de kejserliga sändebuden, sedan de
kommit i hans närhet; men hvad har han sagt dem? När
brytningen inträdt, sköt Wallenstein skulden på motpartens fordran,
att han skulle draga sig tillbaka till Eger[2], och nämner ej ett
ord om hvad både Arnim och Frans Albrecht anförde, att,
hade de velat uppträda mot Sverige, hade underhandlingarna
fått fortgå. Det var ingalunda hela sanningen, om det ens var
någon, och visar blott, att det skrifna ordet ej alltid svarar mot
verkligheten.
Å den svenska sidan visade man från början misstro mot
det hela; Oxenstierna, hertig Bernhard och L. Nicolai täflade i
det fallet med hvarandra och misstänkte att Wallensteins
mening endast var att söndra de evangeliska, sjelf stärka sina egna
krafter och slå dem hvar och en för sig. Det är sant att
utgången ger en skenbar bekräftelse åt denna förmodan, men hur
lysande man än må betrakta segern öfver de 2,500 svenskarne
vid Steinau och dess följder, förefalla de dock för ringa i
förhållande till de fem månadernas overksamhet i Schlesien, och
man förstår ej nödvändigheten af så bizarra mått och steg, som
de, hvilka under den föregående tiden togos, då Wallenstein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
