Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Wallenstein och hans förbindelser med svenskarne af E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De egentliga orsakerna till den sista brytningen äro svåra
att angifva. Måhända har han missräknat sig på det bistånd
han väntat af Gallas och Holck; han hade ju skickat Arnim
till den senare och Holck hade ingenting velat förstå, utan
endast anat något svek och beredt sig att hos hertigen sjelf hämta
närmare förhållningsorder, då han hindrades af döden. Måhända
ha de kejserliga sändebudens, Trautmansdorfs och Questenbergs
närvaro utöfvat inflytande på honom: så framstäldes sedermera
saken af Trzka. Förhållandet till kejsaren slutligen synes under
september återigen ha gestaltat sig bättre. Han mottog då flera
bevis på dennes förtroende och ynnest[1]. Arnim för sin del
skref till kurfursten af Brandenburg om brytningen: »ich halte
es nur durch eine boutade geschehen, das er anders sinnes
geworden.»
Utom Wallenstein fans det en annan, som på dessa
underhandlingar hade missräknat sig och förlorat. Det var den gamle
grefve Thurn, hvars mission till Schlesien fått en så snöplig
utgång till en stor del genom hans eget förvållande. »Det
olycksaliga förloppet gör mig mycket ondt», skall rikskansleren ha
sagt till honom med afseende på utgången, »men ännu mer att
jag anförtrott herr grefven svenskt folk»[2].
Regensburgs eröfring af hertig Bernhard d. 15 nov. 1633
och Wallensteins misslyckade försök att återtaga staden blefvo
för honom olycksbringande. Hans fiender i Wien och annorstädes
fördubblade sina anfall och tycktes numera ha giltiga skäl[3].
Redan i slutet af december hördes i Hamburg rykten, dels att
Wallenstein var död, dels att kejsaren låtit affordra honom
befälet. Till det yttre uppehölls visserligen skenet af
öfverensstämmelse mellan honom och kejsaren och den brefväxling, som
numera fördes mellan dem, får en så mycket egendomligare färg,
om man besinnar hvad som å ömse sidor försiggick itysthet.
Händelserna under de sista månaderna äro så väl kända genom
Dudíks, Helbigs och Rankes arbeten, att jag kan fatta mig
mycket kort och endast inpassa de nya bidrag jag här har funnit i
deras sammanhang.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
