Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Hertig Karls och svenska riksrådets samregering 1594—1596 af S. J. Boëthius. 1. Samregeringen på grund af överenskommelsen den 2 September 1594
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens försäkring. Han tog emellertid nu Gud och några
förnämliga »utan-råds-personer» till vitne, att han enträget
undanbedt sig detta ämbete, i synnerhet emedan han befarat att det
»sub pretextu violationis juramenti regii» skulle blifva honom
af många »invideradt och missunt». Detta hade han dock ej
bort vänta, då han för 8 år sedan kallades till riksråd samt
varit brukad i 2 ansenliga legationer [1], utan hade i stället bort
kunna hoppas på lön och erkännande och åtminstone att han
skulle undgå förakt. Det vore också något bland alla folk
oerhördt, att en ärlig man i hans ställning skulle så blifva
»degraderad», men om det var deras och andras mening att hans
ämbete i anseende till tidens lägenhet vore skadligt för konungen
och riket, så ville han gerna blifva förskonad därifrån, ifall det
kunde ske utan förfång för konungens myndighet och hans eget
goda namn. Han ville dock, om så önskades, komma till Stockholm
och efter sitt ringa förstånd förestå ämbetet, men då
skulle rådet med hertigen och andra rikets ständer förena sig
om, att han finge behålla det »i alla klausuler och punkter intet
undantagandes, såsom fullmakten lyder». [2]
Denna framställning medförde emellertid ej något resultat.
Rådet synes ej hafva gjort något åt saken, och då E. Brahe
skref och frågade hertigen, om denne hade något emot, att han
kom upp och lät bruka sig i sitt ombetrodda kall, fick han
blott till svar, att denna fråga »slätt intet behöfts», ty han
visste väl, att hertigen ej nekat honom det, utan hållit honom
i tillbörligt värde [3]. Gustaf Brahe, som äfven skrifvit till honom
och ursäktat sin långa bortovaro, hade han några dagar förut
svarat, att han lemnade till hans eget skön, när han ville komma
och göra sin tjänst [4]. Ännu ganska länge läto emellertid de
båda bröderna vänta på sig, och härunder finner man för
första gången en antydan om, att hertigen ämnat alldeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
