Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Den s. k. striden mellan Svear och Götar, dess karaktär och verkliga orsaker af P. Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124
P. FAHLBECK.
bland folken sällsynt fattigdomsbevis i fråga om bildbarhet och
fö nil aga af sjelfständigt lif, om icke en sådan under dessa
förhållanden verkligen försiggått. Beträffande Helsingarne, hvilka
aldrig utgjort ett politiskt samfund, blott ett rättssamfund, måste
det tydligen förhålla sig på sist anförda sätt, och detta må lära
oss, att samtliga inom författning och rätt förekommande
olikheter mellan Sveriges landskap kunn a vara frukter af en spontan
utveckling från en gemensam rot. Att de verkligen så äro,
skall det fortsatta studiet af våra gamla lagar, jag är öfvertygad
derom, en gång besanna 1).
Från det komparativa lagstudiet vända vi oss till filologien.
Här behöfva vi icke af omständigheter vid sidan om saken och
på omvägar gissa oss till det svar, som vetenskapen har att
1) En olikhet beträffande Konungens rätt uti vissa landskap, hvilken Styffe s
undersökning om Regalierna bragt i dagen ( Vitt., Hist. o. Ant-.s Akad:s Handl.
XXIV, 231 ff.) må här beröras blott för att dermed säga, att hvarje på denna
skiljaktighet i konungarätten grundad slutsats beträffande förhållandet mellan
Svear och Götar är fullkomligt obefogad. Åtskilliga privaträttsliga dokument
från 12- och 1300-talen visa, att konungen uti Tiohärads och Ostgöta lagsagor
haft tredjedelen af häradsallmänningarne. Ett ställe i OG. L. (Eghna Sal. I, 2)
bestyrker, att konungen ägt allmänningsjord. Äfven för Vestergötland finnas
spår i diplomerna, ehuru osäkra, utaf enahanda konungens rätt; dess lag låter
emellertid ej förstå, att någon annan än land och härad haft del i
allmännin-garne. För Svealanden tiga både lagar och dokument rörande hvarje sådan
konungens rätt. — Man har uti nu anförda förhållande velat se minnet af en
ursprunglig eröfring. Att genom en sådan Götalanden ett efter annat förenades
med Sveavälde är bekant af historien; men arten af denna eröfring förbjuder
oss att derifrån härleda någon som helst rätt af detta slag. Konungarne
undanröjdes med list eller öppet våld, och så hyllades Upsalakonungen i de slagnes
ställe, inen detta genom godvilligt samtycke från de respektive folkens sida.
En våldsam eröfring af sjelfva folket skulle hafva lemnat minnen efter sig i
sagan, men framför allt i författningen. Uti Götalandskapen borde i så fall
konungens magt hafva varit i allo större än i Svealandens. Nu är dock
förhållandet snarare motsatt. Man jemföre Svealandens domare, som till hälften är
en konungens maa, med Götalandens häradshöfding, hvilken tydligen är en
bondehöfding! Den demokratiska sjelfständigheten är större i Götaland än i
Svealand. — Huru man för öfrigt skall förklara konungens ofvan nämda rätt i
Östergötland och Småland, möjligen äfven Vestergötland, är ej lätt att säga.
Schlyter anser, att bestämmelsen i OG. L. gäller blott Folkungaslägtens enskilda
gods (Jurid. Afhandl. I, s. 34); deraf ock hans egendomliga tolkning på detta
ställe af almænninger: »till én konungens gård eller by hörande skog» (Gloss).
Han stöder sig härvid på den omständigheten, att konungen kan sälja och fritt
disponera öfver denna allmänningsjord. Detta förhållande bevisar åtminstone,
att vi deri ej böra se urgammalt kronogods. Antagligen är det här fråga om
en rätt af sent datum, hvilken under olika former är stadd i utveckling-. Vi
påträffa honom först i dessa delar af landet; genom allmänna Landslagen utsträckes
han till rikets alla delar, men skiftar samtidigt form. MELL. stadgar, att
ali afgæld sum af hæræz ælminningum, g ang a, skulu skiptas — — — ok
kunun-genum sin pripiung (Thingm. B. V.). Denna Landslagens bestämmelse och
konungens rätt uti Götalandskapen stå tydligen i organisk förbindelse med
hvarandra. Också upphäfdes nu nämda rätt, sådan han i sin första form framträdde
i dessa landskap, — om ej genast sa dock efter hand (se Styffe, anf. st., s. 236).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
