Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Den s. k. striden mellan Svear och Götar, dess karaktär och verkliga orsaker af P. Fahlbeck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
P. FAHLBECK.
åtskilnad. Här föreligger alltså ett verkligt sakförhållande,
hvilket synes gifva stöd åt den vanliga åsigten, i sjelfva verket det
enda stöd, som man vore benägen tillmäta någon bärkraft. Vi
skola tillse, huruvida nämda faktum fordrar antagandet om
skilda stammar, eller om det icke på annat sätt låter nöjaktigt
förklara sig.
I vår tid sammanfalla i det yttre gemenligen begreppen ståt
och nationalitet; och göra de det icke, så sträfvar man med
lagliga eller olagliga medel att åvägabringa en sådan
öfverensstämmelse. I den forngermanska verlden var förhållandet
omvändt. Endast undantagsvis utgjorde stammen der ett politiskt
samfund, vanligen var han delad i flera. Också var
nationalitets-sträfvandet, vår tids politiska jäsningsämne, för de gamle
Germanerna obekant. Det politiska lifvet fordrade hos dem en
seen med ringa omfång för att kunna uppträda, och stamkänslan
lade intet hinder i vägen för den senares tillbörliga begränsning. Så
uppstod inom hvarje större stam många skilda stater. Sveberna,
hvilka Cæsar och Tacitus omtala, utgöra ett exempel härpå bland
de många, som det gamla Germanien har att uppvisa. För
Norden behöfva vi blott erinra om förhållandena i vårt eget
land före Ingjald Illråde eller om de norska fylkena, hvilka
intill Harald Hårfager utgjorde sjelfständiga stater. Beträffande
de senare kan, lika litet som beträffande Svearikena inbördes
eller Götarikena inbördes, något tvifvel råda rörande
stamenheten.
Men hvarje nytt folk, som växte fram ur ett annat, tog
eller fick ett eget namn. Deraf denna ofantliga massa namn
inom den germanska folkkretsen. Understundom erinra de om
ursprunget och äro då skäligen färglösa; sådana äro
Söder-män och Vestmän, namn tydligen gifna af Svear ne, Ost- och
Vestgötar o. s. v. Oftast äro dock de germanska folknamnen
radikalt nya. Sådana äro de norska fylkenas namn, .Ringar,
Hader, Rau m ar, Hen er o. s. v.; och hos Tacitus kunna vi läsa
en massa dylika, betecknande folk af samma starn [ejusdem
sanguinis). Ofta fortlefde stamnamnet såsom ett kollektivnamn
jemte de särskilda folknamnen, så t. ex. beträffande Sveber och
Lugier1); vanligare torde dock hafva varit, att det förra efter
hand försvann, så framt det ej kom att häfta vid något eller
Germ. 38, 43.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
