Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Den svenska diplomatiens organisation i Tyskland under 1600-talet af E. Hildebrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
158
E. HILDEBRAND.
skyddare dog under tiden. Han var redan icke längre så ung,
då han stadd på hemvägen efter åtta års resor vände sig till
rikskansleren i ett bref på den mest blomstrande latin för att
få anställning i statens tjenst. Han hade i Strassburg träffat
pfalzgrefven Johan Kasimir och kunde inskicka ett förord från
honom. På dennes inrådan bland andra hade han förkastat
de anbud han fått att qvarstanna i Lothringen, men såg sig
nu för sitt uppehälle skull hänvisad till ämbetsmannavägen.
Det har ej mött några svårigheter, hans namn var redan kändt,
och man finner honom straxt efter hemkomsten anstäld som
sekreterare i kansliet, där han snart gjorde sig omtalad som en
af de bäste stilisterna på svenska.
Mera lysande och ryktbar än de båda andra blef en annan
södennanlänning, Johan Salvius, hvilken likaledes omkring 1612
såsom en »alumnus regius o under rikskanslerens beskydd begaf
sig ut på en studieresa till Tyskland, i början tillsammans med
en landsman, Magnus von Warnstedt, hvars handledare han
synes ha varit. 2) Det är ej utan att den sedan så ärelystne och
fåfänge statsmannens gry lyser fram hos den unge magistern,
som från Strassburg, där han studerar jämte »två furstar, fem
grefvar och femton baroner», klagar öfver dyra lefnadskostnader
och söker ett ökadt anslag. De (han och v. Warnstedt) kunde
nog få det billigare, om de ville lefva med de studerandes »famuli»,
och hade smäleken därföre stannat blott på dem, skulle de icke
ha tvekat, »men då den återfaller på hela svenska folket, så
att tyskarne, när de vilja utmärka någon som slusk (sordidus)
bland de studerande, kalla honom veluti ’proverbio för svensk,
ha vi trott oss hellre böra underkasta oss döden än utsättas
för dylika smädelser». Jag känner ej om hans ansökan hade
någon påföljd. Efter någon tid återvände han ensam till
Sverige, men begaf sig 1618 åter ut på resor, denna gång, enligt
fleres tillstyrkan, för att studera medicin. Han tillbragte hösten
och vintern i Frankrike under trägna läkarestudier, men fann
sig ej tillfredsstäld med resultaten — det var antagligen nu han
låg i Montpellier — och var därföre ej ledsen, då ban som svar
L. Nilsson till Oxenstierna från Lüneburg 1620, 13 kal. decembr.
Johan Kasimir till Gustaf Adolf 1620 d. 10 aug.
2) Någon antydan att Salvius skulle rest med sin blifvande styfson, L.
Hartman, såsom biografierna uppgifva, har jag ej funnit. Ännu 1615 reser han med
Warnstedt och omtalas i ett bref från dennes fader ståthållaren Christoffer v.
AV. till Oxenstierna såsom sonens »medfölje " eller »consors».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
