Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ryska konstitutionsprojekt år 1730 efter svenska förebilder af H. Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
H. HJÄRNE.
af desse män torde bidraga till en klarare belysning af deras
uppträdande i 1730 års kris.
* *
„ *
Öfversta hemliga rådet bestod vid denna tid af följande
fem »ministrar», såsom de plägade kallas: knes Dmitrij
Michai-lovitsch Golitsyn, knes Vasilij Lukitsch Dolgorukoj, knes Alexej
Grigorievitsch Dolgorukoj, kanslern grefve Gabriel Ivanovitsch
Golovkin och vicekanslern baron Henrik Johan Fredrik (Andrej
Ivanovitsch) Österman. I rådet satt derjemte, men utan
ministertitel, knes Michael Vladimirovitsch Dolgorukoj. Tvenne af
de tre fältmarskalkarne, knes Vasilij Vladimirovitsch Dolgorukoj
och knes Michael Michailovitsch (den äldre) Golitsyn, samt
senatorn knes Michael Michailovitsch (den yngre) Golitsyn, tillhörde
äfven, ehuru utom rådet, det styrande kotteriet.
Den mest betydande af desse herrar var ovilkorligen knes
Dmitrij Michailovitsch Golitsyn. Han betraktades som
hufvud-mannen för sin ätt, den förnämsta linien af den littauiske
storfursten Gedimins talrika afkomma. Sjelf son till en af tsar
Alexej s bojarer, var han född 1665 och blef redan i sin första
ungdom efter den gamla tidens sed stolnik eller kammarherre
vid hofvet i Moskva. Han var kusin till »den store Golitsyn»,
Vasilij Vasilievitsch, som, stödd på tsarevna Sofias gunst, i flere
år styrde Ryssland och i mycket banade väg för Peters reformer,
ehuru af denne förföljd såsom en personlig motståndare, Knes
Dmitrij invecklades likväl ej i sin frändes fall, men sändes vid
ett par och trettio års ålder jemte andre ädlingar af tsaren -till
Italien för att der genom studier förbereda sig till ansvarsfullare
platser i statens tjenst. Efter några års vistelse utomlands
utnämndes han till ambassadör i Konstantinopel, varsedan längre
tid guvernör i Kiev, der han gjorde sig mycket omtyckt af den
ukrajnska befolkningen och väsentligen bidrog till afvändandet
af de faror, som hotade riket genom Mazepas uppror. Ar 1722
blef han senator och president i kammarkollegium, 1726 medlem
af öfversta hemliga rådet.
Hans förhållande till Peter den store hade icke alltid varit
det bästa. Det berättas, att hans bördsstolthet och ofta
sjelfständiga uppträdande väckte tsarens missnöje. Såsom senator
hade han år 1723 gjort sig skyldig till vissa oformligheter, ehuru
icke egentligen af svårare beskaffenhet, och dömdes derför af en
kommission till förlust af alla sina värdigheter, från hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
